”Jag önskar att det blir ett lex Löfving av det här.” Så sa Mats Löfvings bror Jan Löfving i en intervju med SVT när det stod klart att före detta rikspolischef Anders Thornberg delgivits misstanke om brott. Detta för sitt agerande i samband med Mats Löfvings död. Anders Thornberg är nu friad från misstanke. Förundersökningen är nedlagd.
I förundersökningsprotokollet är alla förhör hårt maskade. Utom Anders Thornbergs. Klart och tydligt redogör han för att han inte har gjort något fel. Han säger sig inte ha vetat att det var så illa ställt med Mats Löfving. Så mycket oro surrade bland personer som stod Löfving nära. Hur är det möjligt att den inte nådde Thornberg? Finns det inte ett ansvar här, för att tala eller lyssna, som aldrig togs?
Thornberg säger att han inte hade kunnat stoppa presskonferensen då utredningen var offentlig. Visst måste en myndighet släppa ifrån sig offentliga uppgifter om någon begär ut dem. Och vi journalister hade begärt ut handlingarna. Men att arbetsgivaren själv anordnar en pressträff där känslig information basuneras ut – det ingår inte i offentlighetsprincipen. Det finns inget krav på att offentligt låta en utredare kritisera en anställd. Tvärtom finns en tradition av att inte svara på frågor med hänvisning till att det rör sig om ett personalärende.
Det finns också ett arbetsmiljöansvar där anställda i en utsatt position bör värnas. Även om de är högt uppsatta och kanske har gjort fel.
Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow kommenterar det nedlagda ärendet med att hon ”har respekt för, och litar på, den juridiska process som varit och det har varit viktigt att den har genomförts”. Men vad har vi egentligen fått veta? Gemensamt ansvar kan låta fint tills det går åt pipan och tenderar att bli ingens ansvar.
Det förs konstruktiva samtal och det tas fram handlingsplaner. Men vem ska se till att handlingsplanerna följs om ingen riktig människa axlar det ansvaret? En ”lex Löfving” känns hur som helst mycket långt borta.
