I en ny forskningsartikel har forskare från Umeå universitet och Södertörns högskola undersökt hur forskningsunderlaget ser ut vad gäller polisiär konflikthantering. Tre frågor stod i fokus: Vilka teorier utgör grunden för de metoder som lärs ut inom konflikthantering? Vilken evidens erbjuder nuvarande forskningsunderlag på ämnet? Vilka delar av ämnet har belysts och vilka kunskapsluckor kan identifieras?
För att ta reda på svaren analyserades och sammanställdes forskningsartiklar från de senaste 20 åren på engelska och skandinaviska språk, vilket resulterade i ett underlag på 88 studier. Bland dessa studier fanns tydliga tecken på att det behövs mer forskning på ämnet. En majoritet av dem var utförda i USA, vilket i sig kan innebära problem för generaliseringen av resultaten. Det som fungerar i ett amerikanskt sammanhang behöver inte nödvändigtvis fungera i ett europeiskt eller svenskt. De flesta av studierna var även inriktade på ett och samma delämne – polisers våldsutövning, ett av de områden inom polisiärt arbete som det finns mest forskning på. Men att sammanställa och analysera statistik om våldsutövning är lättare sagt än gjort. För det första är det relativt sällsynt att poliser använder sig av våld jämfört med den stora mängd dagliga interaktioner med allmänheten. Det innebär att den data som går att få fram är känslig för slumpmässiga variationer och avvikande värden. För det andra innebär nationella och regionala skillnader i hur incidenter rapporteras, och hur våldsutövning definieras, ytterligare svårigheter.
Till exempel har FBI i USA upprättat ett nationellt rapporteringssystem för brottsbekämpande myndigheter, men rapporteringen är frivillig och inkluderar endast rapporter om dödsfall, allvarlig kroppsskada och användandet av tjänstevapen. I stället har därför forskare fått använda sig av data som sammanställts av icke-statliga organisationer och nyhetsmedier, vilket i sin tur för med sig andra problem.
Problemet med bristande definitioner visade sig vara ett återkommande problem även i den teoretiska grunden bakom de metoder som används i konflikthantering. Till exempel är de-eskalering ett vanligt teoretiskt begrepp i sammanhanget och syftar till metoder för att verbalt eller fysiskt minska spänningarna i en situation. Men det saknas en väletablerad definition för vad de-eskalering egentligen är. Detta gör det svårt att på ett tillförlitligt sätt kunna jämföra olika metoders effektivitet med varandra.
Författarna till artikeln konstaterar slutligen svagheter i forskningsdesign bland de sammanställda studierna. Endast nio av de sammanställda studierna
utgjordes av randomiserade kontrollerade studier, forskningsvärldens gyllene standard. Sådana studier, liksom studier med upprepade mätningar över tid, kräver mer resurser. Men det skulle behövas för att få fram ett pålitligt forskningsunderlag om vad som fungerar och inte fungerar inom polisiär konflikthantering.
Studien
Författarna bakom studien är Mikael Emsing, Mehdi Ghazinour och Johanna Sundqvist.
Studien publicerades under titeln Police Conflict Management: A Scoping Review i juni i år i tidskriften Journal of Police and Criminal Psychology. Den finns fritt tillgänglig på tidskriftens hemsida.
Mer fokus på vad som fungerar
”I stället för att bara fokusera på att undvika fel så behöver man också kunna fokusera på att göra rätt.” Det säger Mikael Emsing, en av författarna bakom studien.
Mikael Emsing är lektor vid enheten för polisiärt arbete på Umeå universitet samt projektanställd som lektor vid institutionen för polisiärt arbete på Södertörns högskola. Han är dessutom själv utbildad polis med många års erfarenhet inom Polismyndigheten. Bland annat har han arbetat som instruktörsutbildare i polisiär konflikthantering. Det var där fröet till den aktuella studien såddes.
– Det började med att jag jobbade som instruktör och funderade över varför vi lärde ut de saker vi lärde ut. Jag ville ta reda på vad det fanns för grund i forskning.
Svaret visade sig vara att det finns väldigt lite forskning på ämnet. De tekniker och metoder som lärs ut är oftare grundade i tradition eller teorier än faktisk evidens om vad som fungerar i praktiken.
– Jag blev förvånad över att det fanns så förhållandevis lite evidens för ett ämne som är så pass centralt för samhället och polisen.
Att forskningen på ämnet främst handlat om polisers våldsutövning har dessutom gett upphov till en stor kunskapslucka, enligt Mikael Emsing.
– Fokus har varit på när saker går snett och poliser brukat våld, men våldsutövningen är en väldigt liten del av polisarbetet. Det som behövs är mer forskning om när det har gått bra och våld har kunnat undvikas. I stället för att fokusera på att bara undvika fel så behöver man också kunna fokusera på att göra rätt.
Problemet är bara att få fram data. I en redan pressad yrkeskår vore det inte rimligt att poliser ska behöva skriva en rapport för varje lyckad interaktion de har.
Men samtidigt innebär ny teknik att det kanske inte behövs, menar Mikael Emsing.
– Med hjälp av till exempel inspelningar från övervakningskameror och kroppsburna kameror kan man få ihop ett stort dataunderlag och analysera vilka beteenden som får vilka utfall. På så sätt skulle man kunna se vad det är som faktiskt fungerar, vad som gör att en situation inte eskalerar.