Jag läser i vår norska systertidning Politiforum om polisen ”Olav”. Olav hade vikarierat en längre tid på en chefstjänst när den utlystes, men han fick höra att han inte skulle få jobbet. Olavs fosterson har nämligen, upprepade gånger, varit involverad i kriminalitet. ”Min chef sa rakt ut att hon inte fick lov att anställa mig för att det var oförenligt att vara chef inom Polisen och ha en kriminell fosterson”, berättar Olav för Politiforum. Samma chef konstaterar att Olav i övrigt hade varit hennes första val.
Detta sker i Norge, men mina tankar vandrar över gränsen till de säkerhetsprövningsärenden som börjar bilda en ansenlig hög hos Polisförbundets jurister. Flera av ärendena rör poliser som tycks ha blivit av med säkerhetsklass och därmed jobb på grund av närstående. En skuldsatt make. Fel barndomskamrater. En kriminell bror. Det senare gäller för en polis vars ärende nyligen var uppe i Arbetsdomstolen. Här har Polisförbundet begärt resning i domstolens beslut om att godta bevis försvaret inte fått ta del av. Hur ska man kunna försvara sig mot något man inte vet vad det är? Det finns många arbetsrättsliga och demokratiska frågetecken här.
Men jag fastnar i frågan vad det kan göra med en yrkeskår som hela tiden måste rensa i närståendeleden. Vem en polis får komma nära? ”Jag måste välja om jag vill vara fosterfar eller chef inom Polisen”, säger norska Olav till Politiforum. Han valde fostersonen. Men har också drivit frågan vidare. Än så länge utan andra resultat än att han hamnat i kylan. Att det ställs höga krav på en polis etiska kompass är självklart. Inte minst med tanke på säkerhetsläget.
Men vad händer när man ställer krav på närstående? Var går gränsen för vem man inte kan ha i sitt liv? Och vem blir den som i yrkets namn väljer bort. En bästa vän som hamnat snett? En partner som får missbruksproblem? Eller ens eget barn som börjar begå brott?