Att förrådsställa vapnen skulle stärka Sveriges försvarsförmåga genom att möjliggöra utrustning av exempelvis beredskapspolis eller driftvärn, istället för att riskera att försvaga totalförsvaret genom skrotning. Som självförsvarsbeväpning kan pistolerna fungera som en viktig livförsäkring om säkerhetsläget försämras ytterligare. Försvarsmaktens återställande av tung kustrobot genom återanvändning av förrådsställda och tidigare avvecklade resurser visar hur pragmatisk hantering kan stärka försvaret – något som Polismyndigheten bör ta lärdom av. I kris och krig är pengar och leverantörer ofta en bristvara, vilket försvårar möjligheten att skaffa ny materiel. Då får man använda det som redan finns.

Ett vanligt argument mot förrådsställning är att dessa pistoler är för slitna för fortsatt användning. Men vi som använder Sig Sauer som tjänstevapen vet dock att både ammunition och övningstid ofta är begränsade, samt att vapnen genomgår regelbundna besiktningar och underhåll för att säkerställa funktionsduglighet. Även om vissa reservdelar kan vara svåra att få tag på, ger det inte hela bilden. Genom att välja ut de bästa vapnen och hantera reservdelar effektivt, kan de förbli användbara i skarpt läge. Kritiker hävdar också att förrådsställning medför ökade kostnader, men den verkliga frågan är: vad kostar det att vara oförberedd?

Genom förrådsställning kan man skapa snabb och effektiv beredskap utan onödiga kostnader, förutsatt att viljan finns. Polismyndigheten bör beakta det rådande säkerhetsläget och dra lärdom av historien för att bättre rusta oss inför framtiden. Förrådsställning kan ge ökat handlingsutrymme och förbättrad säkerhet i orostider. Frågan om dessa pistoler har tidigare lyfts i Polistidningen, med fokus på möjligheten att sälja dem på den privata marknaden eller skicka dem till Ukraina. Däremot har totalförsvarsperspektivet inte varit uppe i den allmänna debatten. Därför vore det vore värdefullt att få klarhet i hur detta perspektiv vägts in i myndighetens beslut.