Katja Nyberg upprepar många av de antaganden och missförstånd som jag adresserade i min debattartikel, så jag ska inte upprepa mig här. Jag hänvisar i stället till min initiala debattartikel som förklarar några av de grunder som leder fram till den nödvändiga slutsatsen att svensk polis, som den är organiserad i dag, måste vara civil under folkrätten för att säkerställa ett effektivt försvar av Sverige, både vid väpnat angrepp och genom hela kriget. Civil status under folkrätten gör inte polisen mindre kapabel. Det är en förutsättning för, och stärker, både vår motståndskraft och vår totalförsvarsförmåga.

Det finns dock ytterligare ett antagande som kan anas i debatten och som behöver adresseras, och det är innebörden av begreppet civil. I polisiär kontext används det begreppet ofta i syfte att särskilja polisen och det polisiära uppdraget från civila— det vill säga befolkningen. I traditionell polisiär kontext sätts alltså begreppet civil i ett motsatsförhållande till polis och polisiära uppdrag. Detta kan härröras till det faktum att i fred— i traditionell polisiär kontext— är det främst (men inte uteslutande) Polismyndigheten som har exekutiva befogenheter. Det förändras i krig.

I krig aktiveras krigets lagar, och begreppet civil har en helt annan betydelse under krigets lagar än i traditionell polisiär kontext. Vi måste alltså förstå både begreppet civil, och begreppets relation till polisen som aktör och polisiära funktioner på ett helt annat sätt när vi befinner oss i krig. I krig görs i stället särskillnad mellan civil och kombattant. Denna distinktionsprincip beskrev jag i tidigare inlaga, och den utgör en grund för all verksamhet i krig.

Att begreppet civil ges en annan betydelse i krig innebär dock inte att det polisiära uppdraget upphör. Det polisiära uppdraget att säkerställa ordning och säkerhet fortgår även i krig. Den polisiära förmågan och “mentaliteten” (som Katja Nyberg uttrycker det) försvagas därför inte av att tilldela polisen civil status under folkrätten. Tvärtom: de krav som ställdes vid terrorattentaten på Drottninggatan, vilket Katja Nyberg tar upp som exempel, kommer att krävas i än större omfattning i krig.

Katja Nyberg har därför fel när hon hävdar att polisen som civil under folkrätten skulle slippa investera i förmågor för kris och krig. Det är precis tvärtom. Polisen kan, får och ska inom sitt polisiära mandat ingripa mot sabotagegrupper, skydda civilbefolkningen, hantera ordningsstörningar och säkra kritisk infrastruktur (som Katja Nyberg tar upp som exempel från kriget i Ukraina) även i krig. Det krävs inte kombattantstatus för det. Tvärtom underminerar kombattantstatus genomförande av flera av de uppgifterna eftersom de måste utföras i närhet till eller genom direkt kontakt med civila.

Det är följaktligen den tillfälliga polisiära kombattantstatusen som skapar ett försvarsglapp— inte civil folkrättslig status för poliser. Polismyndigheten har funktioner som är centrala för ett effektivt civilt försvar och därmed för både det militära försvaret och totalförsvaret. Polisen är och förblir därför en integrerad del av totalförsvaret. Att tilldela polisen civil status under folkrätten förändrar inte det.

Katja Nyberg har slutligen också fel när hon hävdar att det inte finns folkrättsligt hinder för tillfällig kombattantstatus. Jag har beskrivit de folkrättsliga hindren i min tidigare inlaga, och en än mer utförlig beskrivning finns i ett kapitel som behandlar svensk polisiär tillfällig kombattantstatus i antologin Folkrätten i svensk rätt. Varje stat kan visserligen fatta egna beslut om vilka aktörer som ska utföra kombattantuppdraget i krig, men varje stat måste både beakta och förhålla sig till folkrättens krav och regelverk gällande kombattanter och strid. Det är inte valbart, och folkrätten är tydlig: Krigets lagar tillåter inte att individer går in och ut ur skyddad status på det sätt den svenska regleringen kräver. Den svenska regleringen gällande tillfällig kombattantstatus saknar därför stöd i folkrätten.

Carina Lamont, 
Universitetslektor i folkrätt vid Försvarshögskolan med specialisering på gränslandet mellan polisiärt och militärt, samt före detta polis med mångårig erfarenhet från krigsområden i olika delar av världen