Carina Lamont hävdar i sin artikel att polisens tillfälliga kombattantstatus skulle försvaga försvaret. Men resonemanget förhåller sig inte till hur dagens konflikter ser ut – eller till vilken roll polisen faktiskt måste spela när Sverige utsätts för väpnat angrepp.

Det finns naturligtvis argument som talar för en strikt civil status. Polisen skulle slippa investera i förmågor för kris och krig, slippa förbereda sig för att stödja Försvarsmakten vid mobilisering eller skydda samhällsviktiga institutioner. Men det är också här problemet uppstår. För oavsett hur vi definierar polisen juridiskt är verkligheten densamma. Polisen är den enda rikstäckande, beväpnade och direkt insatsberedda myndigheten i Sverige.

När jag tidigare skrev i Altinget att polisen måste förbli en integrerad del av totalförsvaret handlade det om just detta. Ingen annan myndighet har kapacitet att agera under de första timmarna och dygnen av en kris eller ett angrepp. Den tiden är ofta avgörande för ett lands motståndskraft.

Erfarenheterna från Ukraina visar detta tydligt. När Ryssland inledde invasionen 2022 var det inte militära enheter som först mötte sabotagegrupperna, skyddade civilbefolkningen, hanterade ordningsstörningar och säkrade kritisk infrastruktur. Det var polisen. Ukrainas nationella polis blev en av de mest betydelsefulla aktörerna i landets initiala försvar innan militära förband hunnit omgruppera.

Att i Sverige ge polisen en strikt civil status i krigstid riskerar därför att skapa ett försvarsglapp där ingen myndighet fullt ut kan agera mot väpnade hot förrän militära resurser finns på plats. Det är inte förenligt med dagens säkerhetsläge. Inte heller finns något folkrättsligt hinder för att fortsatt ge polisen en tillfällig kombattantstatus, varje stat avgör själv vilka som utgör kombattanter, så länge reglerna följs.

Det här handlar inte om att militarisera polisen. Det handlar om att säkerställa att Sverige kan försvaras. Angripare i moderna konflikter gör ingen skillnad mellan ”civil status” och ”kombattantstatus”. De angriper där det skadar mest. En polis som saknar mandat att agera mot beväpnade angripare riskerar att bli en symbol för just den sårbarhet vi måste undvika.

Frågan vi behöver ställa oss är därför enkel: Vad behöver Sverige för att överleva som nation vid ett väpnat angrepp?

Vid terrorangreppet på Drottninggatan såg vi poliser springa mot hotet. Det är exakt den mentaliteten och förmågan vi måste värna. Alternativet är att svensk polis och tull i krigstid tvingas stå passiva medan ett angrepp pågår.

Nu är tiden att dra lärdom av Europas största krig sedan andra världskriget. Inte genom att göra polisen mindre kapabel, utan genom att rusta Sverige för verkligheten. Den verklighet där polisen ofta är först på plats, först i kontakt med angriparen och först att skydda civilbefolkningen.