Det är lördag kväll och fullt med folk i rörelse kring Alexanderplatz. Turisterna är många. Spårvagnar skramlar och någonstans i fjärran pumpar technomusik.
Ingripandepoliserna Tim, 30, och Merle, 19, svänger upp med polisbussen till Neptunbrunnen, en stor fontän nära tv-tornets fot, där tre medelålders män tagit av sig kläderna och hoppat i för att ta sig ett bad.
Efter en rak men vänlig tillrättavisning får fontänbadet ett slut. Skjortor åker på och det fumlas med livremmar. En i trion är vingelfull. Han börjar tjafsa men kamraterna får honom snabbt att lugna ner sig.
Tim skakar på huvudet och ler.
– Välkommen till Berlin!
Hur skulle du beskriva stan?
– Galen och unik. Här blir det sällan som man väntat sig. Det är en dum men rolig stad.
Före detta borgmästaren Klaus Wowereit kallade en gång Berlin för en ”fattig men sexig” stad. Stadens brokighet, frihetliga anda och omväxlande kulturscen har länge varit en magnet för unga människor och alternativa livsstilar.
Staden har emellertid förändrats. Förr var det lätt att hitta en billig hyreskvart. För att vara en huvudstad är Berlin fortfarande förhållandevis fattigt. Men hyrorna har stigit och den sociala utslagningen har blivit påtagligare i stadsbilden.
Konstant är däremot den höga polisnärvaron. Polisfordonen i blått, silver och gult är ett välbekant inslag i gatulivet. Färgkombinationen grön och vit, som förr prydde radiobilarna i både Östberlin och Västberlin, övergavs 2009.
Polisapparaten är stor. Enbart Polizei Berlin sysselsätter drygt 27 000 anställda, varav 18 500 är poliser. Den federala ordnings- och gränspolisen Bundespolizei har 4 400 medarbetare i Berlin och granndelstaten Brandenburg. Därutöver är Berlin ett av tre säten för den federala kriminalpolisen Bundeskriminalamt.
Tim och Merle hör till Polisavsnitt 56 i stadsdelen Mitte i centrala Berlin. Det motsvarar ett lokalpolisområde i Sverige.
– Här är förstärkningen aldrig långt borta. Det är guld värt, säger Tim.
Polistidningen tog rygg på patrullen en lördagsnatt i september. Att polistätheten är hög visade sig flera gånger.
När det, strax efter midnatt, kommer ett prioriterat larm om ett slagsmål nära Alexanderplatz är sex radiobilar raskt på plats. När ett cykelbud blivit rånat på sin telefon och surfplatta i tunnelbanestationen Weinmeisterstraße dröjer det inte länge innan perrongen fylls med poliser. Under ett pass kan det bli allt från något enstaka till tio prioriterade larm, berättar Tim.
– Värst är det när det blir fullmåne. Då blir alla galna.
I likhet med svenska storstäder har även Berlin sina problem med organiserad brottslighet. Flera tv-serier har skildrat hur klanbaserade nätverk opererar i stadsdelar som Wedding och Neukölln.
För kollegorna i stadsdelen Mitte är inte gängkriminalitet en central uppgift. Utmärkande är i stället mängden turister och stora evenemang. Likaså stora demonstrationer. Berlinarna demonstrerar gärna och ofta. Under kriget mellan Israel och Hamas har Berlinpolisen fått hantera flera stora och stökiga pro-palestinska demonstrationer.
Precis som ryktet gör gällande är Berlin också en drogliberal stad. Det är inte ovanligt att nattklubbar håller öppet hela dygn, vilket lockar många partygäster att varva spriten med uppiggande substanser. ”Kokstaxi” är ett känt begrepp i stan. Det syftar på bilar som cirkulerar runt och förser berlinarna med kokain och andra droger. Polisavsnittet har en patrull som är specialiserad på att upptäcka och sätta dit knarkchaufförerna.
Trots att Berlin har ruffiga, kriminellt belastade områden är skjutningar ovanligare här jämfört med extremfallet Sverige. I likhet med exempelvis London är knivdåd vanligare i den grova våldsbrottsligheten.
Polisbussen rullar förbi en torgliknande yta nära Rotes Rathaus. Det kryllar av unga människor.
– Här brukar vi hålla lite extra koll, säger Tim.
Han berättar att en hel del ordningsstörningar och våld härstammar från kringflackande ungdomsgäng.
När Polistidningen är på besök har en serie allvarliga knivdåd ägt rum i stadens hjärta. Bara några veckor tidigare avled en 20-årig afghansk man efter att ha blivit knivhuggen i samband med ett stort bråk utanför museet Humboldt Forum. Slagsmålet misstänks ha varit en sammandrabbning mellan två ungdomsgäng, ett afghanskt och ett syriskt.
Vid insatsen var ingripandepolisen Merle tidigt på plats. I tre minuter byttes hon av med kollegorna att utföra hjärtmassage på 20-åringen som kämpade för sitt liv. Det är något Merle aldrig kommer att glömma.
– Han var i samma ålder som jag. Jag tänkte: Kom igen nu! Du måste klara det här! Men det var förgäves. Det där hängde sig kvar hos mig. Jag var tvungen att sjukskriva mig några dagar, säger hon.
Ett par veckor har förflutit och Merle känner sig som sig själv igen. Men hon är väl medveten om att chock och trauma kan dyka upp långt senare.
Drygt 75 mil fågelvägen från Alexanderplatz finns en man som kan jämföra. Gränsbefälet Björn LG Carlsson med bas i Karlstad har tjänstgjort som ingripandepolis i Berlin, men även med ingripandepoliserna i Stockholm.
Han gick polisutbildningen i Tyskland, jobbade i Berlin några år och vände sedan hem till Sverige. Den största skillnaden var att kollegorna i Stockholm var så mycket färre, säger Björn.
– Jag upplevde att man ibland anpassade sättet att lösa situationen utifrån vetskapen att vi inte skulle få ihop en tillräcklig resurs, exempelvis för att avlägsna en aggressiv folkmassa i förorten.
Följden blev att taktiken fick anpassas för att inte riskera att kollegor skulle skadas, enligt Björn.
– Men som polis i Berlin visste man att resursantalet aldrig kommer att vara ett problem och kunde gå in med ett offensivare angreppssätt mot personerna som utgjorde det polisiära problemet.
På den tyska polisradion är det öppen passning på talgrupperna. När det hettade till visste Björn och hans kollegor att såväl regionledningscentralen som kravallpolisen Bereitschaftspolizei ständigt lyssnade in. Det var en trygghet.
Något han däremot inte saknar är den stundtals sirapssega tyska förvaltningen. Hur den byråkratiska snårskogen kan röjas och digitaliseras är ett ständigt återkommande tema i landets politiska debatt.
– Tysk polis borde verkligen prioritera utveckling av it-infrastruktur som mobilappar och andra hjälpmedel. Jag jobbade på internationella enheten i Berlin i tre år och gjorde många tjänsteresor i Europa och till USA. Det är inget land som ligger så pass i framkant som Sverige vad gäller utvecklingen av mobila it-lösningar för att underlätta den enskilde polisens vardag i yttre tjänst, säger Björn.
I samband med att en misstänkt kokaintaxi kontrolleras nära Rosenthaler Platz får Tim och Merle ringa regionledningscentralen och vänta länge och väl för att få slagningar på föraren och fordonet.
Titt som tätt under nattpasset i Berlin tar Tim fram mobilen och knappar in information om genomförda uppdrag. Han har också ett klassiskt anteckningsblock i gång.
Men det blir alltid en hel del avrapportering på stationen, berättar Tim.
– En insats kan pågå en timme och sedan kräva fyra–fem timmar avrapportering. Men ni har ganska mycket att rapportera i Sverige också eller?
Patrullens polisbuss, en Mercedes Vito, påminner om en svensk polisbuss, fast utan plexiglasbur.
Berlinpolisen har sedan några år tillbaka Heckler & Koch SFP9 som tjänstepistol. Föregångaren Sig Sauer P6 är fortfarande i omlopp men håller på att fasas ut. Precis som i Sverige används MP5 som förstärkningsvapen.
Kommande år ska kroppskameror rullas ut på bred front. Elchockvapen har införts i begränsad skala.
Klockan 01.07 blir det full aktivitet på polisradion. Två trafikolyckor har inträffat. Tim och Merle får åka på ett annat larm, till sjukhuset Alexianer St. Hedwig där en berusad man stökat omkring och utlöst brandlarmet.
När patrullen anländer sitter mannen mot en vägg i trapphuset. Stengolvet är blött av brandskum. Mannen mumlar för sig själv. Brandlarmet tjuter.
En sköterska visar Merle hur han förstört inredning en trappa upp. En läkare berättar för Tim att mannen har psykiska besvär och problem med missbruk.
Efter ett tag tystnar äntligen brandlarmet. Efter att ha tagit hans fingeravtryck avvisar patrullen mannen från sjukhusområdet.
Han vankar gatan ner. Förvånansvärt stabilt för att precis ha blåst 1,24 promille. Det blir kvällens tredje uppdrag med koppling till psykisk ohälsa.
– Sjukvårdssystemet har det svårt just nu, suckar Tim.
Som ingripandepolis i Berlin är man en riktig allt-i-allo. Många av nattskiftets uppdrag handlar om grannar som gnällt på högljudda fester. Kvällens första ärende var att kolla upp en läckande slang på en byggarbetsplats.
Merle ville egentligen jobba i en annan stadsdel där det händer mer. Hon är född och uppvuxen i Berlin och bördig från en riktig polisfamilj.
– Pappa, farfar och gammelfarfar är poliser. För mig stod det mellan polisen och brandkåren, säger hon.
Redan som 16-åring började hon utbilda sig till polis, vilket är möjligt i Tyskland. Grundutbildningen är 2,5 år inklusive aspiranttjänstgöring.
– Det var mycket teori och seminarier. För min del hade man kunnat korta ner alltihop med en termin, säger Merle.
I framtiden överväger Merle att söka sig till USK i Bayern, en regional ordningsstyrka med SPT-kompetens. Hon har hört gott om enheten och gillar tanken på att jobba i dynamiska situationer med mycket folk i rörelse.
Dessutom skulle hon få möjlighet att träna mellan insatserna. Merle vill gärna ha sina 20 000 steg per dag. Gärna 30 000 om möjligt.
– Här måste vi ju sitta och vänta på larm, säger hon.
Vid 04-snåret, efter en sväng på stationen för mat och avrapportering, har det blivit dags att ta farväl. Det verkar bli en för Berlin stillsam natt.
Tim och Merle har två timmar kvar på sitt nattpass.
– Jag är ledsen att det varit så lugnt. Det brukar vara mycket mer action, säger Tim.
Polis på livstid
- Poliser och andra statliga tjänstemän har en privilegierad rättslig status jämfört med vanliga anställda i Tyskland. För att bli av med sitt uppdrag krävs mycket allvarliga misstag, som att ha begått ett grovt brott.
- Tyska tjänstemän betalar inga avgifter till det allmänna, exempelvis till pensionssystemet, utöver inkomstskatten.
- Tjänstemän måste heller inte förlita sig till det vanliga pensionssystemet utan får en indexerad pensionsersättning direkt från staten. Den som tjänstgjort i 40 år eller mer har rätt till 71,75 procent av lönen som man har när man slutar jobba.
- Den allmänna pensionsåldern i Tyskland är 67 år för den som är född 1964 eller senare.
- Pensionsåldern för poliser varierar mellan landets 16 förbundsländer. Den vanligaste pensionsåldern är 62 år.
