Jag älskar min man och är sååå stolt över det arbete han utför varje dag och varje natt. Men att vår familj skulle handskas med att han står i främsta ledet, springer mot faran och hur det efteråt påverkat hela familjen var jag långt ifrån beredd på. Detta trots att vi hemma hos oss diskuterat kring vad våra olika roller är NÄR det händer, aldrig OM det händer.
Hur handskas man med att mannen kommer hem efter ett arbetspass och fyra självmordsförsök? Jag behövde ju hjälp med barnen.
Jag kände där och då att myndigheten tar alldeles för lätt på det arbete deras medarbetare utför. Att alla borde fått stöttning och att vi hemma borde ha en klar kontakt. Slippa sitta och uppdatera Aftonbladet hela natten… Och att det blir väldigt svårt för oss anhöriga, utan utbildning eller kanske ens förståelse att stötta upp när de till slut kommer hem. Så jag har då i ett år nu mejlat, ringt, jagat, tjatat för att få till en organisation för oss närstående till poliser. Det finns i många andra länder och det finns för Försvarsmaktens anhöriga.
Jag kom under detta år i kontakt med Invidzonen, som är just en organisation för närstående till Försvarsmakten och poliser i utlandstjänst. De blev nästan lite chockade över hur vår vardag kan se ut. Från att bli lämnad i mataffären för att det är nån snattare eller en buse som han inte vill ska se mig och barnen, att behöva släppa mitt eget arbete och möblera om för att mannen får övertid eller myndigheten bara vill flytta honom, att ligga orolig på kvällar när han arbetar fotbollsmatch, läsa nyheter att en polis är skadad och inte få tag på honom, behöva förklara för gråtande barn varför pappa inte kommer hem just nu, förklara för äldre barn varför just han måste stå där det är farligt… Listan kan göras lång och ser säkert olika ut hos olika familjer. Men för mig är största och svåraste biten att tackla alla hemska saker han ser och är med om. Dessa saker som självklart påverkar människan. Jag är naiv i jämförelse. Men jag är också rätt lyckligt lottad över att få vara lite naiv. Men hur handskas man med att mannen kommer hem efter ett arbetspass och fyra självmordsförsök? Jag behövde ju hjälp med barnen… Hur han blir introvert och inte riktigt närvarande efter jobbiga händelser. Som att få hem skalet av mannen jag lever med. Eller höggravid och inte sovit på hela natten och man ringer för att säga ”snälla, ingen övertid i dag, du måste ta barnen i morgon” och han (svarar av rädsla att det är dags att föda) att han åker runt för att leta våldtäktsman då en kvinna precis blivit våldtagen. Även som höggravid inser man ju att mina behov kommer lite längre ner på listan. Så det är bara att bita ihop och hoppas att man klarar det. Eller hur tar man hand om man och barn efter en händelse som Drottninggatan? Klart han behöver gå tillbaka så fort han vaknar och vara med sina kollegor, det är det bästa i kriser. Men jag blir ensam med barnen och vågar inte gå ut genom dörren… och frågan ”Varför är inte pappa här? Är det inte över nu?” Så vår kris då? Hotbilden mot polisen som rör sig närmre och närmre oss här hemma.
Invidzonen sa mycket men i princip ”Men gud! Har du det så där varje dag? Så som du beskriver det har vi det när våra militärer åker iväg, men då endast 6-12 månader”.
Så jag tycker att det är dags för myndigheten att ta ansvar för sina egna medarbetare och deras välmående. Jag anser att vi närstående är en viktig del i dessa polisers välmående. Statistiken för separationer är hög, för hög. Få dem att förstå att det inte är ett vanligt jobb de har! Inte ett kontorsjobb eller bankjobb som man kan släppa när man väl kommer hem. De är bara människor. Det de är med om påverkar dem vare sig de vill eller inte. Och oss som står nära, direkt eller indirekt. Vi som står hemma är också bara människor. Som de flesta så gör vi så gott vi kan. Men det är inte heller ett vanligt liv att leva med en polis. Svårt att förstå och svårt att alltid hitta plats för förståelsen.
Bollen är i rullning! Redan i september kommer det erbjudas en så kallad preppkurs, liknande den som erbjuds Försvarsmakten. Man pratar om att ta upp detta redan på polishögskolan. Polisförbundet är intresserade. HR är intresserade.
Jag behöver hjälp att få ut detta. Få fart medan alla är intresserade och taggade att göra något. Sprida förståelsen att det inte handlar om att komma åt polisen, inte om att sätta griller i huvudet på deras anhöriga. Utan bara om att få in ett stöd som finns där när det händer något eller bara när man inte kan lägga sina egna problem på sin partner för att deras vardag handlar om riktiga problem. Detta efterfrågades redan 2001 efter kravallerna i Göteborg, men 17 år senare så finns det fortfarande inte. Så jag tycker det är dags nu.
Jenny
