Jag tar ett djupt andetag, ”andas i fyrkant” som någon psykolog har sagt. Försöker se fyrkanter där jag går fram för att verkligen hålla andningen i schack och förståndet i behåll. Den kalla luften dras in i mina näsborrar där jag går längs med havet och jag känner att spännbandet runt bröstkorgen lättar lite.
Detta var ett tag sedan men jag kan tyvärr förnimma känslan när som helst, hur jag var tvungen att verkligen jobba med mig själv hela tiden, allt för att inte dras ner i det mörka. Jag har sett till att göra livet lite ljusare, dels genom att vara medveten om hur jag fungerar, dels genom att omge mig med goda vänner. Vänner som låter mig vara som jag är, både bra och dåliga dagar. De som älskar mig som jag är.
Det konstiga, men också väldigt sorgliga, är att var jag än befinner mig så känner jag människor som också drabbats av utmattningsrelaterade sjukdomar. På min avdelning på jobbet, i andra delar av arbetet, på min träningsanläggning, i min vänskapskrets, i min släkt. Överallt är det människor som hamnat i samma sits, som lider av det. Inte bara i stunden, utan långt efteråt, månader och år.
Det är en lång väg att vandra när man varit utmattad. En sak som är svårt med denna typen av sjukdomar är att det sällan syns på utsidan, inte förrän det har gått alldeles för långt. Man kämpar ju också emot att hamna där, vill inte visa att det är för jobbigt. Man kliver över sina egna gränser gång på gång men för vems skull? När man sedan drar i handbromsen så är det ofta alldeles för sent. För sent eftersom man inte har kunnat tolka signalerna och vad det innebär. För sent för att i princip ingen annan förstår heller. Handbromsen, som ingen annan kan dra i, famlas efter och man drar och drar men det tar sådan tid att få stopp på det skenande tåget. När det väl har stannat kommer de jobbiga efterdyningarna.
På jobbet behöver alla inse att den som hamnar där inte är en svag eller skör person. Det är ofta en person som har gjort sitt allra yttersta på jobbet för att få saker att fungera. En som är noggrann och plikttrogen. En som tar på sig saker tills det helt enkelt blir för mycket. När det sedan rasar, rasar det ofta rejält. Det som följer är inte helt sällan en oerhörd trötthet som inte går att sova bort, brist på energi, avsaknad av glädje. Människor runt omkring kan ibland stå handfallna, de vet inte hur de ska bete sig. Det finns väl inget solklart sätt att bemöta det mer än med väldigt mycket empati, lyssnande i lagom mängd, kontakt, att bara finnas där. Det som kan vara det sämsta är att inte höra av sig, att låtsas som ingenting. ”Jag ville inte störa.” ”Jag trodde du ville vara i fred.” ”Hör av dig om det är något.” Nej. Bjud in, fråga, hör av dig till den det drabbat. Det värsta som kan hända är att personen säger nej just den gången och då får du väl försöka igen. För den personen kanske resan tillbaka redan har börjat. Och kanske behövs all hjälp som finns, för vem vill egentligen vara utmattad?
