Polishundar som har slitit ut sina kroppar i myndighetens tjänst är värda god vård på ålderns höst. Det var budskapet i en motion till Polisförbundets kongress. Men vem ska betala veterinären?
– En polishund är inte bara en outstanding kollega utan också en älskad familjemedlem för många hundförare. Att behöva döma hundkollegan till döden för att man inte har råd med smärtstillande mediciner är mycket svårt.
Mats Johansson, kongressombud från region Stockholm, stod för ett av kongressens mest känslosamma anföranden när frågan om veterinärvård för pensionerade polishundar stod på dagordningen. Mer än en åhörare tog sig för hjärtat i sympati med dessa fyrfota polisveteraner.
– Hundarna har kanske två till fyra år kvar att leva efter pensionen. Under den tiden tycker jag att Polismyndigheten ska ta ekonomiskt ansvar för de arbetsskador som hundarna ådragit sig i tjänsten, fortsatte Mats Johansson.
När en polishund pensioneras är det vanligt att hundföraren tar över ägandet från myndigheten, eftersom hunden har kommit att bli en kär familjemedlem. Därmed upphör myndighetens ekonomiska ansvar. Problemet är att vissa av hundarna senare drabbas av hälsoproblem som kan härledas direkt till deras tid i statens tjänst. Detta lyftes i en motion till kongressen skriven av hundföraren Sebastian i region Stockholm.
”Under sina tjänsteår utsätts de för hög fysisk och psykisk belastning genom spårarbete, sök, skyddsarbete och andra riskfyllda arbetsuppgifter”, som det står i motionen. Det här leder till förhöjd risk för belastningsskador och ledsjukdomar.
Är det rimligt att hundföraren eller någon annan ny ägare ska stå för den kostnaden? Nej, inte enligt motionären. ”Nuvarande ordning kan i värsta fall påverka viljan eller möjligheten att ta över en pensionerad polishund.”
Sebastian yrkade därför att Polisförbundet ska verka för att Polismyndigheten tar det fortsatta ekonomiska ansvaret för polishundar som pensioneras eller tas ur bruk på grund av skador.
Det låter känslokallt när förbundsstyrelsen använder begreppet kasserade hundar.
Förbundsstyrelsen var dock skeptisk och föreslog avslag till motionen, eftersom chansen till framgång bedömdes som liten. Det blir svårt att få myndigheten att betala för ”kasserade polishundar” som den inte längre äger och ansvarar för, resonerade förbundsstyrelsen.
– Jag tycker att det låter känslokallt när förbundsstyrelsen skriver kasserade hundar, även om det tydligen är ett etablerat begrepp, kommenterade kongressombudet Mats Johansson från Stockholm.
Men i slutändan gick en majoritet av kongressombuden på förbundsstyrelsens linje och avslog motionen. En av dem var Ralf Andersson från region Mitt. Han tyckte att motionen var behjärtansvärd, men orealistisk i sin ambition.
– När hunden inte längre är ett inventarium på Polisens inventarielista finns inte längre något kostnadsställe som myndigheten kan använda för att lägga ut pengar.
Han förutsåg att Polisen skulle få internrevisionen på sig.
– Myndigheten kan inte finansiera något den inte längre har i sin besittning. Verkligheten är att många polishundar kasseras redan när myndigheten ser att veterinärkostnaden inte kan motiveras av den kvarvarande tjänstgöringstiden.
Ombudet Andreas Nelin från region Väst förde fram ett annat argument för att avslå motionen.
– Det finns en uppenbar risk att myndigheten väljer att avliva polishundar i stället för att låta dem gå vidare till hundförare om myndigheten ska ha ett fortsatt ekonomiskt ansvar.
Men Mats Johansson lät sig inte övertygas av skeptikerna.
– Man kan inte bara se hinder och problem. Att inte ens försöka är felaktigt politik. Det är inte det som har gjort Polisförbundet starkt, avslutade han.