”Vem ska orka vara chef inom Polisen?”

Det är torsdag eftermiddag. På en parkbänk i Malmö sitter en man i sextioårsåldern med bakåtvänd keps och strömlinjeformade solbrillor. Han grälar högljutt med sin fru i telefon, låter det som. Men det är en avledande manöver. Det finns ingen i andra änden.

Mannen med kepsen heter Niclas och tillhör NIGS Rosengård.
– Man måste gilla lite skådespeleri som spanare, förklarar han.

Egentligen sitter han här för att hålla ett öga på några suspekta individer som hänger borta vid lekplatsen.

Niclas och kollegorna misstänker att de är här för att göra en narkotikaaffär. Och mycket riktigt. Efter en stund kommer en ung kille i svart mössa fram till männen, och ett föremål byter händer.
– Då var överlåtelsen klar. Vi följer han svartmössan, ropar en av spanarna över radion.

Det blir början på en spaningsinsats som ska pågå ända inpå småtimmarna.

Övertiden betalade min Kretaresa, som jag brukar säga.

Niclas började som polis i början av 1990-talet hans första år i yrket präglades av det stora nordiska mc-kriget. Lågvattenmärket var när Hells Angels klubblokal i centrala Malmö besköts med pansarskott av ett rivaliserande mc-gäng.
– Jag hörde smällen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Lokalen låg mitt emot en skola. Det var inte klokt. Men övertiden betalade min Kretaresa, som jag brukar säga.

Niclas lockades tidigt av att bli spanare, men kön till Span var lång på den tiden.
– Du får vänta tills någon dör var beskedet jag fick från chefen på länskrim.

Men det fanns en genväg. Niclas bytte myndighet och började jobba som spanare på Säpo i början av 2000-talet. Några år senare kunde han komma tillbaka och bli spanare på länskrim.

År 2015 blev han erbjuden jobbet som gruppchef för en grupp NPS-spanare på sektionen mot internationell grov organiserad brottslighet, IGOB. Kul, tyckte Niclas, som är intresserad av ledarskap och gruppdynamik. Han hade många fina år på IGOB men med tiden blev chefsjobbet något annat än han tänkt sig. De administrativa uppgifterna tog över allt mer.   
– I början räckte det att jag kom en timma innan passet för att jobba undan. På slutet krävdes 3–4 timmar.

Jag kände mig nästan i vägen. Biträdande fick leda arbetet.

Det kändes som att han kom längre och längre bort från det operativa. I stället fylldes hans dagar av beredskapsplanering, schemaläggning och ”möten in i döden”. Det var obligatoriska chefsutbildningar och workshops i allt från löneförhandling och arbetsmiljö till kränkande särbehandling.

Viktiga saker i och för sig, men sammantaget blev det en övermäktig börda.
– Sedan skulle jag hålla utvecklingssamtal, avstämningssamtal och medarbetarsamtal. Och så var det Rals som sträckte sig från april till november.

Till råga på allt fick han olika märkliga sidouppdrag som höll honom borta från kärnverksamheten.
– Jag såg kollegorna köra ut medan jag satt kvar inne för att skriva en rapport om vad som händer om det blir krig och rättscentrum sprängs i luften.

De gånger han kom ut för att jobba med gruppen hade han den sämsta lägesbilden.
– Jag kunde fråga om en bil som hade varit intressant sist jag var med. Den är i Norge sedan länge, kunde kollegorna svara. Jag kände mig nästan i vägen. Biträdande fick leda arbetet.

Tillbaka till dagens spaningsinsats. Efter att ha köpt droger, antagligen heroin, har tonåringen nu gett sig ut på en irrfärd genom Malmös södra förorter för att hitta några ”jonkare” att sälja varan vidare till.

Efter sig har han sex spanare i tre civila bilar, varav en rattas av Niclas. Han får en glimt av tonåringen inne på en tvärgata.
– Det ser ut som han träffar någon, ropar han till kollegorna över radion.

Sedan tappar han ögonkontakten med spaningsobjektet och behöver göra en ”rundpall” i nästa korsning. Han sträcker ut handen genom sidorutan som en engelsk taxichaufför innan han svänger 180 grader. Medtrafikanterna tutar och hytter med nävarna. Niclas vinkar ursäktande.
– Det är inte konstigt att de blir arga när vi kör som vi gör.

Jakten fortsätter. Tonåringen beter sig märkligt. Han hoppar på en buss, åker en hållplats, stiger av och tar en annan buss tillbaka, hoppar av igen och börjar promenera. Förstår han att polisen är efter honom? Nej, Niclas tror inte det.
– Han är nog inte så slipad. Han är väldigt ung och går med näsan i telefonen som en orienterare med sin karta. Han försöker nog bara fatta vart han ska.

Fan vad skönt att bara få åka till sitt jobb och göra precis det man ska och sedan åka hem och vara ledig.

Det var ironiskt nog ett chefsutvecklingsprogram som blev början till slutet för Niclas chefskarriär. Som en del i programmet skulle han gå bredvid en annan gruppchef. Kanske någon på grova brott eller bedrägeri, föreslog hans dåvarande sektionschef.
– Men jag ville komma ut och slita och dra lite, så jag bad att få komma till en NIGS-grupp.

Han hade redan fått en inofficiell inbjudan från NIGS i Rosengård så det blev dit han styrde kosan. Och efter en månads ”praktik” som NIGS-spanare hade Niclas fått mersmak.
– Fan vad skönt att bara få åka till sitt jobb och göra precis det man ska och sedan åka hem och vara ledig. I stället för att sitta och beta av en massa mejl som gått i långa kedjor och borde ha besvarats i går.

Han frågade LPO-chefen i Rosengård om han kunde få ett fast jobb som spanare på NIGS, och han sade ja.
– Jag var lite orolig över vad de andra skulle tycka om att få in en 59-årig gubbe. De är ju trettioårsåldern allihop. Men jag har blivit väldigt väl mottagen.

Flytten innebar inte bara att han gick från att vara chef till att bli medarbetare. Han bytte också från att jobba med nationell personspaning (NPS) till att bli NIGS:are. Och där finns en statusskillnad som märks på flera sätt, enligt Niclas.

NPS-spanarna får senaste Iphone, de får sina spanarkläder betalda och har tillgång till fler hemliga tvångsmedel i sitt arbete. NIGS:arna i Rosengård är inte ens spanare formellt sett, utan kodas som områdespoliser.
– Att jobba på IGOB anses ju lite finare än att jobba som NIGS-spanare. Men jag har ändrat uppfattning efter att ha jobbat här ett tag. Jobbet vi gör här är kraftfullt underskattat.  

Personligen är han nöjd med bytet. Han uppskattar det högre tempot i spaningsarbetet.
– Här på NIGS jobbar vi sällan mer än fjorton dagar med ett ärende. Sedan slår vi till. På IGOB kunde ett ärende pågå i månader. För att inte tala om Säpo. En gång satt vi i en grop i Halmstad i ett år och spanade.

Jag vill inte se nya hungriga gruppchefer som tappar sugen efter några år.

Nu när han har lämnat chefsjobbet oroar han sig för dem som ska komma efter. Vilka ska orka axla chefsrollen inom Polisen? undrar han. Det var därför han skrev till rikspolischefen när han lämnade sitt chefsuppdrag.
– Jag ville inte vänta till pensionen och skriva något bittert, för jag är inte bitter. Men jag är frustrerad. Jag vill inte se nya hungriga gruppchefer som tappar sugen efter några år.

Han fick ett svar från rikspolischefens kansli som till stor del bekräftade hans upplevelse: ”Du beskriver ett problem som både Petra och Stefan har fått till sig vid ett flertal besök ute i verksamheten.”

Tonåringen som irrat genom Malmö på jakt efter kunder hittar till slut en köpare bara ett stenkast från polishuset i Rosengård. Där grips han av NIGS:arna misstänkt för grovt narkotikabrott.

Åklagaren beslutar om husrannsakan i ett hus utanför Malmö där killen bor med sin pappa och småsyskon. Spanarna möts av en obeskrivlig misär. Golven är täckta av djurbajs, tomma spritflaskor och sopor. Pappan grips även han och poliserna kontaktar socialen som åker ut akut. När Niclas frågar ett av barnen vad han ätit till middag blir svaret: ”Tre lökringar”.