Sommarens stilla vind kom plötsligt när jag var på väg till Polishögskolans avslutning i Växjö den 2 juni för att möta förhoppningsfulla nya kollegor. Att färdas genom det svenska landskapet i maj – juni är en förmån som jag aldrig kan skatta högt nog. Allt sprudlar av förhoppning, allt i naturen ger det där fräscha intrycket. Kan man känna sig annat än väl till mods när man dessutom är på väg till ett av de roligaste uppdragen jag har, att få vara med och ta emot våra nya kollegor?
Att möta alla dessa nya poliser som nu längtar efter att komma ut och pröva sina färdigheter gör att jag kommer ihåg tiden då jag själv satt där undrande och full av förväntan. Jag minns hur viktig den första tiden var, att man hamnar hos någon kollega som verkligen ger sig tid att ta hand om den nye, osäkre oerfarna polismannen. Det ligger ett stort ansvar i att hjälpa våra nya kolleger in i ett av världens svåraste yrken. Ett yrke där det alltid finns uppfattningar om att vi gjort fel lika väl som att vi gjort rätt. En del vill att vi ska agera med fasthet, andra vill att vi ska agera mjukt, och hur vi än gör, så uppfattar alltid några det som att vi gjort fel. Det är lätt att få känslan av otillräcklighet för mindre.
Jag hade tur som hade förmånen att få börja min bana som polis med att möta många duktiga och bra arbetskamrater just i den känsliga inskolningsfasen. Yrkeskunniga poliser som med stolthet över sitt yrke lärde den unge aspiranten att se det som inga skolböcker kan lära ut. Kunskap som bara kan förmedlas av en trygg och yrkeskunnig polis. Den tysta kunskapen. Trygg på grund av sin erfarenhet, trygg för att den närmaste arbetsledningen ingav den känslan av att de också fanns till hands.
Jag minns dem så väl, allt ifrån den trygge vakthavande som hade sitt argusöga, som kollade att man skrev rätt, sa rätt och tänkte rätt, till den erfarne äldre kollegan i radiobilen eller på utredningsroteln. Eller efter några år, den vakthavande kommissarien som tog in mig och i lugn och ro, satt och talade med mig när jag ensam hade ställts inför två beväpnade brottslingar som gjorde allt för att klara sig ifrån en ensam polis. Hans lugna trygga sätt att tala om det som hade hänt var samma sak som i dag kallas för debriefing. Han hade ingen utbildning i det moderna sättet, han agerade som den gode chef och ledare han var. Han bar på en kunskap som han förmodligen fått med sig tidigare i livet. Han fick mig att må alldeles utmärkt och med en god natts sömn och hans samtal i ryggen var jag klar för att fortsätta arbetet nästa pass. Händelsen har aldrig fått ta det där negativa utrymmet i mitt polisiära liv. Tack var en bra polis, en kommissarie som bar upp hela den funktion han hade ansvar för. Det går ju aldrig att tvinga folk att vara som han.
Omdöme och empati är svårt att utbilda i men besitter man det som en närvarande chef kommer man mycket långt. Ska man leda sin personal i en verksamhet som ställer allt högre effektivitetskrav ska man vara som han. Han och många av de kolleger som jag under mina år som polis tjänstgjort med har gjort att jag alltid har haft anledning att känna mig stolt över mitt yrke. Ett yrke som många gånger kan vara det ensammaste i världen. Ensammast då man på bråkdelar av sekunder ska fatta ibland livsavgörande beslut. När stunden att fråga någon inte finns eller när tiden inte ger utrymme att finna någon annan lösning. I beslutsögonblicket står man där ensam. Långt ifrån de varma upplysta kontorsrummen där någon sedan ska utreda om man gjort rätt heller fel.
Jag är stolt över alla poliser som just nu, årets alla dagar och årets alla timmar uträttar ett väldigt viktigt arbete. Ni som förväntas kunna möta alla förändringar, vara flexibla och framför allt vara den där trygga samhällsfamnen när allt annat brister. Var det någon som sa att polisyrket var enkelt? Nej, men ett yrke man kan känna oerhörd stolthet över att få vara en del av.
Jan Karlsen
