Jag är en tvångsneurotisk tekniknörd. Jag är enveten som få och har åsikter om det mesta. Det är bra – när jag får utlopp för det. Det är påfrestande och irriterande för alla omkring mig när jag inte får det. Min gruppchef har förstått det.
I början av 2015 fick han frågan om att vara med i ett mobilprojekt. Han kom då till mig och frågade om inte jag ville ta hans plats i projektet. Lika bra, gissar jag att han tänkte, annars hade han konstant fått höra mina åsikter om det.
35 teknikintresserade poliser från hela landet bjöds in till polishögskolan i dagarna två. Där fick vi se vad projektet åstadkommit och vad de hade tänkt inför framtiden. Vi gick laget runt och var och en fick vi berätta vad vi tyckte.
Det krävs ingen raketforskare för att lista ut att jag blev helt såld. Överskådligt, enkelt, användarvänligt och ja, egentligen en självklarhet år 2015.
”Nu vill vi att ni ska drömma,” sa de till oss och delade in oss i smågrupper. Vi skulle skriva en lapp för varje förslag. Förslagen sammanställdes och föga förvånande var de slående lika.
En paus här, för detta är intressant. De som utvecklar systemet tog sig ordentlig tid att lyssna på oss som ska använda systemet. Men det stannar inte där. Förslagen som framfördes förverkligades också. Det krävs ingen raketforskare för att förstå att det är en förutsättning för att produkten skall bli bra.
Vi fick med oss varsin telefon som vi tog med oss ut i verksamheten och testade. Via mejl, telefonsamtal, sms, Twitter, videokonferenser och så vidare framför vi fortsatt våra åsikter kring appen mPMF, och hör och häpna, åsikterna lyssnas till och förändringarna genomförs.
I skrivande stund har nästan alla poliser i yttre tjänst tilldelats en telefon. På pappret har jag fått tid till att arbeta tillsammans med projektgruppen varannan måndag, i verkligheten är det nästan varje dag. Ibland är det småsaker som färg på eller placering av knappar vi diskuterar, ibland är det mer övergripande frågor.
Förra måndagen satt jag tillsammans med en i projektet och gick igenom hur ett register skulle presenteras i telefonen. Jag förklarade hur jag skulle vilja att det ser ut, hur jag ville kunna sortera och vilka funktioner jag ville ha. Därefter gjordes en första layout som skickades ut till ett antal användare. De lämnade sina synpunkter och layouten anpassades därefter. När allt var klart gavs alla användare tillgång till registret i den skarpa miljön.
På detta sätt får jag utlopp för min tvångsneurotiska, tekniknördiga, sida och jag känner ett stort engagemang när jag är delaktig i förändring och utveckling.
För att förstå det krävs ingen raketforskare, det räcker gott med en simpel ordningspolis.
Calle Kos
Ordningen, Södertälje
