När forskare hackar upp en polismans vardag får man det ganska svart på vitt att vårt arbete inte är så superglamoröst. Lite förenklat skulle man kunna säga att vi antingen sitter framför datorn och avrapporterar eller är ute och kör bil. Hur mycket vi kör varierar och i mitt lopo i Göteborg blir det sällan mer än 10–15 mil per pass, medan kollegorna uppe i norr kör så långt enkel väg för att köpa lunch.
Vad som dock är lika oavsett var i Sverige vi kör, är att bilkörning är det farligaste vi sysslar med. Även om vi får en utmärkt utbildning av mycket kompetenta instruktörer finns det alltid andra faktorer som påverkar – dagsformen, väder, väglag, trafik, djur, bilen, etcetera. Vissa faktorer går det inte att påverka alls, såsom väder och djur, medan andra desto mer. Bilen är en av dessa och här finns det en del att arbeta med.
Om jag tar mitt lopo som exempel, är fordonsparken allt annat än tillfredsställande. För det första skulle vi behöva utöka den generellt eftersom bemanningen på stationen ökar och kommer att öka de närmsta åren. För det andra har en majoritet av våra fordon passerat det som ansågs vara den körsträcka i mil då de skulle bytts ut. För det tredje har vi fordon som tillbringar avsevärt mycket längre tid på verkstaden än i vårt garage, redo för att brukas.
Här finns ju två möjligheter – antingen har vår station en väldig otur och har råkat få alla gamla och trasiga fordon, eller så ser det mer eller mindre ut som hos oss på resten av landets stationer. Om så är fallet skulle det betyda att det finns ett uppdämt behov av att byta ut större delen av fordonsparken inom en snar framtid (eller allra helst igår).
Ingen skugga ska falla över min lopo-chef (han har äskat fler fordon) eller vår fordonsansvarige (han sliter hund för att våra bilar ska vara kördugliga), men någonstans längre upp i beslutshierarkin sitter det någon som skulle behöva öka posten för inköp av nya fordon tills de genomsnittliga körda milen per fordon ligger på en acceptabel nivå igen.
Ytterligare en sak som förefaller konstig (om jag inte missuppfattat det hela fullständigt), är att det i princip verkar finnas en i det närmaste outsinlig kassa att ösa ur när det gäller reparation, men när det gäller inköp är det bomstopp. Här verkar det handla om olika konton men det förefaller mig (och säkert en eller annan polis till) aningen bisarrt att man väljer att laga en krockskadad bil för flera hundra tusen när man istället skulle kunna köpa en sprillans ny för några hundra tusen till. Istället borde man titta på varje enskild bil och se vad som är mest ekonomiskt fördelaktigt och agera därefter.
Det går ju att argumentera att ”Polisen generellt har bra bilar” och jo, de rullar oftast och vi brukar komma fram dit vi ska. Men jag som bara har arbetat i tre år har redan kört alldeles för många bilar som bara gett upp mitt på vägen för att jag ska känna mig bekväm med den nuvarande fordonsparken. För till syvende och sist är kuggfrågan: Vem av oss vill vara den som sitter i ett fordon som bara dör när vi är på väg fram på en prioetta? Här vågar jag nog sträcka ut halsen och säga: Ingen av oss.
John, IGV Göteborg
