Ett verkligt straff, det enda verkliga

den enda skrämmande och lugnande straff

är det som ligger i erkännandet av ens eget samvete

 (Ur ”Brott och straff”, av Fjodor Dostojevskij 1866)

Citatet som inleder denna krönika är ett utdrag ur Fjodor Dostojevskijs bok Brott och straff. Boken handlar om människors mentala lidande, moraliska dilemman och utsatthet. Mycket av den här krönikan kommer att ägnas åt fängelsets funktion och dess roll i samhället.

I dess nuvarande form är fängelset knappt 200 år gammalt och orsaken till dess uppkomst var framför allt mot bakgrund av ökad befolkningsväxt, socioekonomiska förändringar och att stävja olika former av samhälleliga kontrollproblem. Vad som är kriminellt, synen på kriminalitetens orsaker och sättet att straffa är således inget oföränderligt och i varje samhälle finns normer varvid fängelset blir den centrala institutionen för att bevara den sociala ordningen.

Ur ett historiskt perspektiv kan grundtanken om fängelsets uppkomst något förenklat tillskrivas samma funktion idag; att människor genom fängelsevistelsen ska få möjlighet att begrunda sin omoraliska gärning, för att sedan återanpassas tillbaka in i samhället som en bättre människa. Men fängelset har också haft som uttalat mål att hindra brottslingen från att begå brott, liksom viljan att begå brott vilket två av pionjärerna (Beccaria & Bentham) inom klassisk straffrättsideologi påtalade redan på 1700-talet.

Jag hävdar emellertid att oavsett vilken ideologisk strömning som tillskrivits fängelset har den sedan sin födelse misslyckats med sin uppgift, nämligen att avskräcka människor från att begå brott. Samhällets syn på kriminalitet har också förändrats, där särskilt USA med olika kampanjslogans om att vara ”tough on crimes” har fått större utrymme i det politiska samtalet. Vad vi bevittnar är således en normförskjutning av samhällets syn på brott och straff, från att i början av 1960- och 1970-talet fokuserat på vårdinslaget till att idag fokusera mer på olika former av straff och kontroll.

En följd av denna fokusförskjutning är att frågan om brott och straff har fått ökat utrymme i det politiska ”spelet” och i media. Samtidigt ser vi hur utvecklingen av nyliberalismen tillsammans med ökad kontroll från samhället medfört att vissa samhällsgrupper fokuseras särskilt. Det är bara att öppna ögonen för fångpopulationens sammansättning, som till stora delar består av missbrukare psykiskt sjuka, medlemmar i löst sammansatta nätverk, immigranter och människor på flykt.

Detta leder osökt in på frågan om det med stöd av straffskärpningar är möjligt att avskräcka människor från att begå brott (så kallad allmänprevention). Argumenten som politiker över tid i allt större utsträckning valt att lyfta fram är att straffets längd ska motsvara det allvar och den kränkning som brottet faktiskt har betytt för den drabbade och för samhället i övrigt. Självfallet är straffvärde centralt både när det gäller strafflagstiftning och utmätning av straff.

Det här är en utmaning och frågan jag ställer mig är om inte Feeley & Simons (1992) berömda tes som framfördes i början på 1900-talet än idag har bäring; att poängen med fängelset som institution är en plats där staten kan dölja mänsklig misär och politiska- och institutionella misslyckanden, ett så kallat ”Warehouse”.

Peter Ehrngren
Operativ analytiker
PO Storgöteborg