Varg Gyllander, fd presschef Polisen
Foto: Laurent Denimal
Polisen ska vara synlig. Det har varit en bärande tanke i myndigheten under lång tid. Det har aldrig bara handlat om att stå på ett torg eller åka radiobil genom centrum. Det har handlat om att finnas där människor finns. I medier, i kampanjer, på föreläsningar och event, i det offentliga samtalet och, inte minst, i sociala medier.
Där i sociala medier har många poliser under lång tid gjort ett arbete som är ovärderligt. De har visat hur jobbet faktiskt ser ut. Tröttheten. Humorn. Irritationen. Stoltheten. Nattpassen. Det ”meningslösa” och det allvarliga. De har gjort yrket begripligt för människor som annars mest möter polisen i rubriker eller blåljus på avstånd.
I tider av stora rekryteringsbehov och en viktig uppgift i att skapa förtroende är poliser i uniform oslagbara när det kombineras med vanlighet, ödmjukhet, humor och rättframhet. Kort sagt exakt så som vi vill att våra poliser ska vara.
Jag tror att ledningen underskattar värdet i det halvkontrollerade. Det personliga tilltalet. Den enskilda polisen som når långt därför att publiken känner att här finns en riktig människa och inte ännu en putsad myndighetsröst. Sådan kommunikation går inte att beställa fram.
Jag förstår förstås varför reglerna skärps. Uniformen ska inte användas för reklam, eget varumärkesbygge, politiska markeringar eller allmänt fånigt poserande. Där behövs gränser. En polis i uniform ska inte uppträda som frilansande ambassadör för sig själv.
Några har gått för långt. Nu svarar arbetsgivaren kraftfullare än vad som behövs. Det märks redan. Konton som under lång tid visat vardagen i uniform tystnar. Poliser vill inte hamna fel. De vill inte få ett samtal i efterhand från någon högre upp. Reglerna är oklara. Jag har förstått att många inte riktigt vet vad som gäller, och då väljer de bort mer än de egentligen behöver.
Det är synd, eftersom många av de här poliserna har gjort verklig nytta. Ibland har det blivit fel, men det är på marginalen. Jag har själv ibland tvingats ha samtal med några kända poliser i sociala medier, men aldrig mötts av något annat än att de velat göra rätt.
Det handlar om förtroende. Om vilka bilder av yrket som får ta plats. Om vilka röster som hörs. Och ytterst om arbetsgivarens tillit till sina egna medarbetare.
Jag har svårt att tro att särskilt många nu kommer att ställa sina privata konton till arbetsgivarens förfogande för att få dem godkända. De vill ha kvar sin egen röst. Och det är klokt. Det var just den friheten som gav kontona genomslag från början.
Att bygga detta digitala förtroende har tagit två decennier. Nu kan det försvinna i ett nafs.
Varg Gyllander var verksam som civil medarbetare på kommunikationsavdelningen från 2003 till 2021, bland annat i rollerna som nationell presschef och presschef för Stockholmspolisen.
En version av debattinlägget har även publicerats i tidskriften Resumé.
