Hur lång tid är egentligen femton år? Det beror på perspektivet. Att jag funderar på det här just nu har en särskild orsak. Jag är tillfälligt tillbaka på Polistidningen, för att hålla ställningarna i väntan på ny chefredaktör.

För femton år sedan började jag jobba här för första gången, då som reporter. Mina erfarenheter av polisen inskränkte sig till ett fåtal möten i form av vanliga trafikkontroller, som målsägande efter ett inbrott och en gång vittne till en olycka. Som journalist på Polistidningen fick jag snabbt en viss inblick i polisvardagen. Och det gjorde mig fascinerad, intresserad, engagerad och stolt över att få göra tidning för just den här yrkesgruppen.

Då fanns det ungefär 17 000 poliser i Sverige. Rikspolischefen hette Sten Heckscher och Polisförbundets ordförande Jan Karlsen. Rakel var inte fullt utbyggt, elpistol fanns ännu inte inom räckhåll och Drottninggatan i Stockholm förknippades fortfarande främst med shopping, inte med en terrorist på vansinnesfärd. Polisen i Sverige bestod inte av en, utan av 21 olika myndigheter. Och det hörde till ovanligheterna att en polis slutade före pension.

Nu är mycket förändrat. Svensk polis har erfarenhet av ett terrordåd med dödsoffer i centrala Stockholm. Antalet poliser har ökat till runt 20 000, samtidigt som fler än någonsin lämnar skutan. Rakelsystemet är utbyggt i hela landet och elchockvapen finns i verksamheten sedan ett par år. Polisförbundet fick sin första kvinnliga ordförande 2010 med Lena Nitz. Hon håller fortfarande i klubban, men runt rikspolischefen har det stormat rejält genom åren.

Ändå är det uppenbart att det mesta är sig likt.

De fackliga frågorna är de samma som för femton år sedan. Det handlar fortfarande om att kämpa för högre löner, vettiga arbetstider och en schyst arbetsmiljö för att orka jobba i det samhällsbärande yrke som polisyrket faktiskt är.

Och det uppdraget kommer aldrig att förändras.