Redaktörens rader

Ditt arbetsliv är vårt största intresse. Hör av dig - ring, mejla eller skicka snigelpost. Jag vill veta vad du tycker att vi borde skriva om.

Att bevaka polisers liv och yrke i elva år har satt sina spår. Som journalist vet jag knappt vem jag är om jag inte skriver om poliser.

Sorgligt nog verkar folk vänja sig. Poliser vi pratat med fokuserar på uppgiften och löser uppdraget, men har slutat hoppas och accepterar trängseln, dålig luft eller till och med bristande säkerhet.

Ser man till polis-Sverige så kan vid en första anblick glastaken se ut att ha fullständigt exploderat. De första kvinnorna släpptes in på polisutbildningen först på femtiotalet. Nu ser vi kvinnor på höga poster överallt.

Lever du med så kallad sekretessmarkering, som drygt en tjugondel av våra läsare gör, är det mycket som är struligt. Att anmäla sig till fritidsaktiviteter till exempel. Eller följa sitt barn i sjukvården.

Jag fastnar i frågan vad det kan göra med en yrkeskår som hela tiden måste rensa i närståendeleden. Vem får en polis får komma nära?

Gemensamt ansvar kan låta fint tills det går åt pipan och tenderar att bli ingens ansvar.?

Det finns ju en till anledning att uppskatta att ta del av andras tabbar. Och det är ju just att det är andras tabbar.

Det är måndag morgon och jag har precis slagit på jobbluren. Samtidigt ögnar jag ännu en gång DN:s granskning om gängkriminelle infiltratörer och läckor i Polismyndigheten. Funderar såklart på om det finns någon vinkel Polistidningen borde ta tag i. Telefonen ringer. ”Jo det var Andersson här”. En äldre herre. Tillhör ”allmänheten” säger han. Han vill prata med Polistidningen om just DN:s granskning. ”Det verkar ju som om hästsvansarna har haft fullt upp” säger Andersson. Jag hör att han ler. Med hästsvansar avses alltså poliskvinnor, får jag lära mig. Andersson vill också gärna berätta för mig vad de haft fullt upp […]

En kultur är något som bärs av många. Det kan vara bra att se sig i spegeln med detta i åtanke.