Det är måndag morgon och jag har precis slagit på jobbluren. Samtidigt ögnar jag ännu en gång DN:s granskning om gängkriminella infiltratörer och läckor i Polismyndigheten. Funderar såklart på om det finns någon vinkel Polistidningen borde ta tag i.
Telefonen ringer. ”Jo det var Andersson här”. En äldre herre. Tillhör ”allmänheten” säger han. Han vill prata med Polistidningen om just DN:s granskning. ”Det verkar ju som om hästsvansarna har haft fullt upp” säger Andersson. Jag hör att han ler. Med hästsvansar avses alltså poliskvinnor, får jag lära mig. Andersson vill också gärna berätta för mig vad de haft fullt upp med. Nämligen ”att rida gängkriminell kuk”.
Där känner jag mig färdig med att lyssna på herr Andersson. Jag trycker bort honom utan vidare krusiduller. Men mitt humör har svängt. Jag känner mig trött fast det bara är måndag morgon. Kvinnohat är så ohjälpligt tröttsamt.
Jag vet, jag borde inte bry mig. Men det är något djupt ofriskt med att behöva räkna med att någon ska ringa till mig på mitt jobb och prata nedlåtande om kvinnor. Och upprepa könsord i andra änden av telefonen, helt ogenerat. Han ringde inte ens från dolt nummer. Detta för att jag är kvinna. (Jo, det påpekade han.) För att vissa av fallen i DN:s granskning rör kvinnor. Det där smetiga, sexualiserade hatet.
Jag tänker på poliser jag mött under mina tio år på den här tidningen. Professionella, engagerade och inte sällan med mycket höga krav ställda på sig själva. Och som enligt forskning och statistik också i ganska hög grad utsätts för Anderssonar som ifrågasätter dem utifrån att de är just kvinnor. Även i den egna kåren.
För Andersson är inte ensam. På X vädrar trollen morgonluft. Bakom sina skärmar domderar de om varför kvinnor inte är lämpade att vara poliser. Gamla unkna uppfattningar vädras friskt. Det är inte ok. Jag kan inte låtsas som att det regnar här.
DN:s granskning är viktig. Den visar på att det finns allvarliga brister. Hos individer såklart. Hos myndighetens säkerhetsorganisation. Kanske även i rekryteringen av blivande poliser. Men den visar banne mig inte på att personer med XX som sista kromosompar är mindre lämpade att skydda vårt samhälle.
Måtte granskningen få konsekvenser och leda till förbättringar. Gärna välgrundade och väl underbyggda förändringar. Inte beslut som tas i panik eller stressas fram av ambitioner att plocka politiska poäng. Rimligtvis skulle väl polisyrket behöva göras mer attraktivt för att kunna bemannas trots ett eventuellt behov av hårdare sållning. Och måtte därför Andersson och hans gelikar krypa tillbaka under sina stenar och somna djupt. För om framtiden kräver större urval för att få fram ännu bättre poliser, då är det dumt att skrämma bort halva befolkningen från att söka sig till yrket.
Fotnot: Andersson hette egentligen någonting annat. Men eftersom jag tror på människors förmåga att bättra sig så vill jag ge honom en chans till.
