En ung kille tänder eld på en papperskorg i sin skola. Han säger att han vill bränna ner skolan och händelsen polisanmäls. Incidenten klassas av Polisen som mordbrand, ett brott som normalt ska utredas av utredare inriktade på grova brott. Men det finns ett hinder: närmsta utredare av grova brott sitter 40 mil bort. Att låta utredarna köra bil till det lilla samhället där pojken bor, totalt 80 mil fram och tillbaka, är inte görbart. Lösningen blir i stället att låta lokal polis utreda fallet med stöd på distans från utredarna, något som egentligen inte stämmer med Polisens riktlinjer.
Händelsen tas upp som ett typiskt exempel på motsättningen mellan Polisens centraliserade organisation och glesbygdens speciella förutsättningar i forskningsartikeln Criminal Investigation in Rural Areas: How Police Detectives Manage Remoteness and Resource Scarcity. Under tre år har Oscar Rantatalo, Ola Lindberg och Markus Hällgren, alla forskare vid Umeå universitet, följt utredare i region Nord. Genom fältarbete och intervjuer har de undersökt hur brottsutredning i glesbygd går till och hur geografiska förhållanden påverkar arbetet för utredare i norra Sverige.
Forskarna såg att utredarna ständigt behövde balansera mellan centralt beslutade rutiner och vad som var möjligt i praktiken. Att Polisens resurser fördelas utifrån befolkningstäthet, utan hänsyn till stora avstånd, skapade utmaningar kring bemanningen. Utredningsenheter lånade regelbundet personal från varandra, och det hände att utredare beordrades att ta tag i trafikincidenter och liknande eftersom inga andra polisresurser fanns i närheten.
Att färre brott rapporteras in i glesbygd gör att det kan framstå som rimligt att fördela färre resurser dit, men riktigt så enkelt är det inte, konstaterar forskarna i artikeln. Människor på lands- och glesbygd drar sig ofta för att anmäla brott och löser i högre grad än andra sina problem på egen hand. Den informella sociala kontrollen kan dessutom vara stark. Utredarna beskrev därför underrapportering som ett skäl bakom den till synes låga brottsligheten.
Två strategier utkristalliserade sig. I den ena försökte utredarna bedriva utredningsarbetet centraliserat i linje med Polisens riktlinjer. De utgick från en större stad, som Umeå, vilket ofta innebar att lokal polis fick göra mycket av jobbet ute i byar och småsamhällen. Det gjorde att utredarna fick svårt att själva bygga upp kunskap om platserna.
Utredarnas andra strategi var att själva åka iväg för att exempelvis göra förhör eller husrannsakan. De passade då på att arbeta med flera olika fall under tiden de var på orten. Ofta planerade de också bilresan så att de kunde göra stopp för andra arbetsuppgifter längs med vägen.
Men arbetssättet var sårbart. Utredningsinsatser kunde få vänta tills det passade in i utredarnas reseschema, samtidigt som det blev extra kostsamt om en person inte dök upp till ett förhör. Detta ledde även till att många utredare jobbade som generalister och involverades i utredningar utanför sin specialisering.
STUDIE OM UTREDNINGSARBETE I NORRA SVERIGE
Criminal Investigation in Rural Areas: How Police Detectives Manage Remoteness and Resource Scarcity är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Policing: A Journal of Policy and Practice. Under tre år har forskarna följt utredare i region Nord. De har gjort deltagande observationer av utredarna och intervjuat både utredare och poliser i yttre tjänst.
Svårt att göra jobbet när alla känner alla
Den största utmaningen för utredarna i norra Sveriges glesbygder är att förstå och hantera de lokala förhållandena i byar och småsamhällen. Det menar Ola Lindberg som är en av forskarna bakom studien.
I vanliga fall isoleras vittnen från varandra när ett brott ska utredas. Men det är ofta omöjligt när det gäller utredningsarbete i små orter i norra Sverige.
Ola Lindberg
– Det är en jättestor utmaning för utredarna. Alla känner alla i byn och har pratat med varandra innan de förhörs. Berättelserna påverkas, och säkerligen minnesbilderna med, säger Ola Lindberg, docent i pedagogik och studierektor vid Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet.
Synen på vad som utgör brottslighet och vad som är en privat angelägenhet är också lite annorlunda i glesbygdsområden jämfört med i storstäder, enligt Ola Lindberg. Hembränningsapparaten är kanske ingenting man bråkar om. Ofta utgör den lokala gemenskapen ett mycket starkt kit. Det kan innebära svårigheter när Polisens utredare själva bor på orten. Om de utreder någon annan i lokalsamhället så äventyrar de sin egen ställning i gemenskapen.
– Det finns mycket som Polisen måste ha kännedom om och förstå i de här fallen, vilket är jättesvårt när man sitter på en centralort många mil bort, säger Ola Lindberg.
Motsättningen mellan centralt anpassade riktlinjer och lokala förutsättningar som utredarna hela tiden tvingas navigera mellan grundas i ett klassiskt organisationsteoretiskt problem, menar han.
– Det är en motsättning mellan det enhetliga och det flexibla. Att lösa den konflikten skulle kräva ett radikalt grepp – antingen se till att stad och land har samma förutsättningar, eller överge idén om en enhetlig polis. Båda alternativen är problematiska.
Utredarna efterfrågar egentligen inte heller några organisatoriska förändringar, enligt vad Ola Lindberg och de andra forskarna kunde se i sin studie.
– De är väldigt duktiga på att göra det bästa av situationen, väldigt lojala mot sin organisation och sitt uppdrag. De gör vad de måste helt enkelt, och har självförtroendet att fatta de nödvändiga besluten.
