Rovdjuret (versionen från 1987) är en ruggig film. Den innehåller en del splattervåld men det läskigaste är när man bara hör det där knarret som monstret ger ifrån sig. När man kanske ser en skugga eller ett blänk. Vem kommer angripas härnäst? Förresten är det väl ett ganska vanligt grepp i skräckfilmer att faran är något osynligt som vi inte riktigt vet vad det är. Att vi är rädda för det vi inte kan se är naturligt. Hur ska vi kunna bekämpa det? Var ska vi sikta med våra bazookas och djungelknivar? Eller för den delen åtgärdsprogram.

Jag kom nämligen att tänka på det här när vi på redaktionen pratade om tystnadskulturen i Polismyndigheten. Är det ens en kultur? Eller är det flera? Eller är det något annat, kanske bara slumpmässiga händelser som ser ut att bilda ett mönster som fantasin gör till ett farligt spöke. Precis som rovdjuret tycks den kunna byta skepnad. Och den är svårfångad. Trots det rustar sig fack och arbetsgivare, likt filmens kommandosoldater i djungeln, med arbetsgrupper och åtgärdsförslag för att bekämpa den. I Rovdjuret 2, som likt nästan alla uppföljare är lite sämre, blir varelsen mer synlig. Och inte lika hemsk. Det som tidigare skymtat förbi som siluetten av en kraftfull kropp och vassa knivar lever liksom inte upp till läskigheten längre när man ser den där frisyren plastiga dreads under vad som skulle kunna vara en aerodynamisk cykelhjälm.

Här kommer Polistidningens ambition med vinjetten Tystnadskultur? in i bilden. Vi vill, med start här, försöka titta på det som kallas tystnadskultur ur olika vinklar. Tills vi kan få syn på monstret och bli varse vad det faktiskt är. Inte förrän det är fullt synligt kan ju någon ha fulla förutsättningar att bekämpa det. Om det nu behöver bekämpas och inte bara visar sig vara en löjlig hög av plast och fantasi. Vi är öppna för den möjligheten också.