DEL 1. DE TYSTADE
Johan Siverland såg till slut inget alternativ och valde att säga upp sig. Philip Jansson blev omplacerad mot sin vilja. Två poliser i olika delar av Sveriges största myndighet som delar känslan av att vara tystade.
Han ser liksom lätt ut när han kliver in på fiket. Johan Siverland har tagit långlunch från sitt nya jobb på Gnesta kommun där han jobbar med krisberedskap och en del säkerhetsskyddsfrågor.
– Jag får vara prepper på jobbet, det är underbart.
Det har runnit en del vatten under broarna sedan han skrev den där debattartikeln om olämpliga studenter på polisutbildningen i Södertörn, där han då jobbade som lärare. Och sist vi sågs var det en betydligt tyngre och mer frustrerad Johan bakom kaffekoppen.
Från början hade han tänkt nöja sig med debattartikeln, men när han fick signaler från sin gruppchef på HR-kompetens om att vara tyst säger han att det triggade honom att fortsätta försöka lyfta det han ansåg var problemet. Att det gick studenter på skolan som inte var lämpliga, att olämpligt beteende som fusk fick passera och att möjligheterna för skolan att avskilja dem var små.

Johan Siverland
I sakfrågan har olika röster kommit till tals och det är inte alla som delar Johan Siverlands bild. Men det som fått honom att lämna är vad han upplevt som försök att tysta honom. Han berättar om ett tillfälle då en chef från HR-kompetens, där polislärarna formellt har sin placering, hade en dragning inför alla polislärare på skolan.
– Där hånade han den där läraren som skrivit en debattartikel om brister bland studenter. Avfärdade den som osann. Han nämnde mig inte vid namn, men han pratade om mig och jag satt ju i rummet. Det måste ju han ha vetat.
I rummet hade det blivit tyst. Varken Johan Siverland själv eller någon av hans kollegor sade något.
– Det är ju HR, Human Resources, de om några ska väl kunna hantera sådant här. Och förstå värdet av takhöjd i organisationen. Men jag upplever det motsatta.
Men droppen kom nog när det var dags för lönesamtal och hans gruppchef menade att det som sänkte honom var att han inte kunde anses vara en god representant för Polismyndigheten.
– Hon sa hela tiden, när vi talade om de andra punkterna att det var positivt. Att hon tyckte jag var bra. Men på den punkten, den om hur väl jag representerar myndigheten utåt hette det plötsligt att man, oklart vem som avsågs, tyckte att mitt agerande inte var bra.
I samtalet, som finns på band, lyfter gruppchefen att sanningshalten i hans debattartikel ska ha brustit. När han ifrågasätter detta hänvisar hon till att han använt ett exempel som var gammalt och ”Inte var tänkt att hamna i media utan berättades i förtroende”. Via mejl svarar gruppchefen att hon är fel person att svara på varför Johan Siverland inte är en god representant för myndigheten. Hon hänvisar till Polisens Mediecenter.
Själva lönen har Johan Siverland inga synpunkter på. Men att debattartikeln och hans andra uttalanden i media ska påverka den fick honom att bestämma sig. Efter några sommarveckor tillbaka på sitt lokalpolisområde i Södertälje fick det vara bra. Han valde att aldrig komma tillbaka till skolan.
– När jag sade upp mig fick jag inte ens ett avslutningssamtal. Och jag fick själv lösa det med att lämna tillbaka vapen, bricka, oc-spray. Jag fick inga instruktioner.
Han beskriver hur han låste in allt i ett vapenskåp med två kollegor som vittnen och lämnade nyckeln i ett förseglat kuvert till sin gruppchef i Södertälje.
– Det kändes sorgligt där och då och det har varit ett svårt beslut. Men jag har haft ganska lång tid på mig.
Han säger att han hade kunnat återvända till Södertälje där han gillar sina chefer och upplever att det finns takhöjd. Men när han tar del av sådant som hänt andra poliser som stuckit ut hakan på olika platser i organisationen och i landet funderar han på om han har haft tur.
– Jag är orolig på riktigt för myndigheten. Den är på glid. Slutenheten mot allmänheten och media är inte bra.
Han menar att debattartikeln och medverkan i andra medier var långt ifrån hans förstahandsalternativ. Själv hade han redan pratat med sina närmsta chefer och även mejlat rikspolischefen. Men aldrig fått något svar.
– Men om inte cheferna lyssnar, vad ska man göra då? Jag tycker man ska ta det ansvaret som tjänsteman och gå ut med det i media om inte myndigheten lyssnar. I slutändan är det vanliga medborgare som drabbas när vår verksamhet brister.
När Polistidningen vänder sig till Polisens mediecenter dit Johan Siverlands gruppchef hänvisat oss svarar en pressekreterare: ”Polismyndigheten kan inte kommentera enskilda ärenden och personen i fråga är inte längre anställd inom myndigheten.”
Men att Polisen inte kommenterar enskilda personalärenden är en sanning med modifikation. Ett känt exempel på motsatsen är förstås de presskonferenser som föregick polischefen Mats Löfvings död i februari. Ett annat exempel är omplaceringen av polisen och internrevisorn Philip Jansson. I början av året rapporterade Sveriges television om att Philip Jansson skulle omplaceras efter att han slagit larm om missförhållanden vid internrevisionen. Skribenten Hanne Kjöller tog upp tråden i en ledare i Dagens Nyheter i slutet av augusti. Där beskrev hon Philip Jansson som en visselblåsare som borde ha fått beröm, men i stället fick höra att han var illojal och blev omplacerad. Den gången drog sig inte rikspolischefen för att kommentera det enskilda fallet: ”Omplaceringen som Hanne Kjöller refererar till handlade inte om illojalitet”, skrev han i ett pressmeddelande. Han fortsatte: ”Att som medarbetare påtala missförhållanden inom Polismyndigheten är inte något som jag betraktar som illojalt.”
Några dagar efter Thornbergs uttalande har Polistidningen bestämt träff med Philip Jansson på en uteservering i centrala Stockholm. Han lägger upp en tjock trave dokument på bordet och konstaterar att det är dumt att ge sig på en internrevisor.
– Vi har papper på allt.
Rikspolischefens svar till Hanne Kjöller gör honom upprörd. Han har aldrig fått någon annan motivering till sin omplacering än just illojalitet.
– Och så går högsta chefen ut i nationell press och förnekar det. Då sitter väl allmogen och tänker att jag har gjort något annat dumt som ingen vill prata om.
Philip Jansson är polis sedan 35 år och har de senaste tio åren jobbat på internrevisionen som är en fristående enhet direkt under rikspolischefen. I juni 2022 drabbades han av en stroke efter en stressig arbetsperiod där han var ansvarig revisor i fyra granskningar parallellt. Under sjukskrivningen hamnade han i konflikt med sin chef om hur en av dessa granskningar skulle fullföljas. Ämnet för granskningen var den strategiska styrningen av den forensiska verksamheten i myndigheten.
Philip Jansson och kollegorna i granskningsteamet hade kommit fram till att processansvaret för forensiken borde flyttas från nationellt forensiskt centrum, NFC, och underordnas huvudprocessen utredning- och lagföring vid nationella operativa avdelningen, Noa. När utkastet till rapport gick ut på remiss fick förslaget hård kritik av NFC-ledningen, och Philip Jansson fick höra att internrevisionschefen Peter Ambrosson övervägde att ändra rapporten i linje med NFC:s synpunkter. Han skrev då ett brev till rikspolischefen där han kritiserade sin chef för bristande integritet i förhållande till den granskade verksamheten.
Efter det tog internrevisionschefen över granskningen och strök rekommendationen om att flytta ansvaret för den forensiska processen från NFC till Noa. Philip Jansson och de andra i granskningsteamet begärde att deras namn skulle tas bort från rapporten. Och när den namnlösa rapporten publicerades gjorde Sveriges Television en nyhet om att rapporten hade ändrats efter påtryckningar från NFC och att revisorerna därför hade hoppat av. Internrevisionschefen Peter Ambrosson förnekar att han gav efter för NFC och säger att han uttryckte tveksamheter till rapportens slutsatser redan innan den gick på remiss.
I januari 2023 började Philip Jansson arbetsträna på deltid på rikspolischefens kansli och planen var att han skulle återgå till sitt ordinarie arbete på internrevisionen i mars. Den 1 mars kopplade han upp sig hemifrån för att ha ett onlinemöte med internrevisionschefen och en representant från HR. Med på länk från Göteborg fanns också Philips centrala fackliga ombud från Akavia. Både Philip Jansson och fackombudet gick in i mötet i tron att det skulle handla om hur Philip skulle komma tillbaka till jobbet efter sin stroke. Men enligt honom gjorde internrevisionschefen snabbt klart att det inte var aktuellt med någon come back på internrevisionen.
– Han sade att jag hade gått bakom hans rygg, varit illojal och inte var välkommen tillbaka.
För Philip Jansson kom det som en chock.
– Pulsen slog i taket. Det susade i öronen och allt jag kom på att fråga var något fånigt om hur han kunde se sig själv i spegeln när han rakade sig om morgnarna.
Sedan tyckte det fackliga ombudet att det fick vara nog och avbröt mötet.
Philip Jansson har samtyckt till att arbetsgivaren bryter personalsekretessen i hans ärende. När Polistidningen pratar med Peter Ambrosson menar han att det fanns flera skäl för Philip Janssons omplacering.
– Jag kommer inte ihåg exakt hur jag uttryckte mig vid det där mötet men jag sade väl att jag hade svårt att se att han kunde komma tillbaka med tanke på den ömsesidiga bristen på förtroende och de samarbetsproblem som fanns.
Förtroendekrisen berodde, enligt honom, på hur revisorerna hade skött granskningen av den forensiska verksamheten och det faktum att Philip Jansson hade skrivit till rikspolischefen.
– Jag fick återgivet för mig vad han hade skrivit bakom min rygg till chefen för Sveriges största myndighet. Jag tolkade det som att han inte hade förtroende för mig. Det var ganska skarpa påhopp och då tappade också jag förtroendet för honom.
Kallade du honom illojal?
– Illojal har jag inte sagt. Men gått bakom rygg, ja absolut, när han utan att prata med mig skriver brev till rikspolischefen.
Gå bakom ryggen eller vara illojal. Vad är skillnaden egentligen?
– Illojal är väl något man är mot sin funktion eller mot uppdraget. Att gå bakom ryggen var mer mot mig personligen.
Polistidningen har frågat HR-representanten som var med på mötet om hans minnesbild. I ett mejl svarar han: ”Jag har inget minne av att Peter ska ha använt ordet ’illojal’ vid mötet”.
Philip Janssons ombud på Akavia, Malin Bjerkhede, vill inte diskutera detaljer i ett enskilt medlemsärende med Polistidningen. Men skriver i ett mejl att arbetsgivaren i det här fallet angav just illojalitet som grund för omplaceringen: ”Jag deltog i egenskap av centralt fackligt ombud i vad som skulle varit ett möte om arbetslivsinriktad rehabilitering mellan vår medlem och arbetsgivarrepresentanter för Polismyndigheten. Mötet som ägde rum den 1 mars 2023 var dock inget rehabiliteringsmöte utan i stället riktades grundlösa anklagelser om påstådd illojalitet mot vår medlem. Bland annat påstods det felaktigt att medlemmen agerat illojalt och att medlemmen gått bakom arbetsgivarens rygg och att medlemmen därför skulle omplaceras till andra arbetsuppgifter.”
Den enda skriftliga dokumentation som finns i Philip Janssons ärende om skälen för hans omplacering är en rehabiliteringsutredning som han själv aldrig har fått se och som inte blev diarieförd förrän Polistidningen började ställa frågor om den. I rutan övriga noteringar har Peter Ambrosson skrivit: ”Omplacering m.a.a. läkares ordination, samarbetsproblem och ömsesidig brist på förtroende chef–medarbetare.”
Det finns ingen dokumentation i Philip Janssons personalakt som visar att han har fått några muntliga eller skriftliga tillsägelser rörande samarbetsproblem. Vad gäller läkarens ordination säger Peter Ambrosson att Philip Janssons läkare avrådde från arbete i kontorslandskap och inte tyckte att han skulle gå tillbaka till den verksamhet där han jobbade när han fick sin stroke.
Finns den ordinationen dokumenterad i ärendet?
– Tyvärr gjorde jag inte några anteckningar om det, men jag är hundra på att hon sade så.
Philip Jansson säger att det inte stämmer att läkaren har ordinerat honom att sluta som internrevisor. Och han har svårt att se att kontorslandskapet på internrevisionen skulle vara ett hinder.
– Det är öppet landskap där jag jobbar nu också, men det löser vi genom att jag kan boka ett eget rum vid behov eller jobba hemma. Det är ju arbetsgivarens ansvar att göra anpassningar i arbetsmiljön.
Sedan april är Philip Jansson omplacerad till ett jobb som processutvecklare för fordonsförsörjning. Han har inget ont att säga om sin nya arbetsplats och känner sig väl mottagen där. Men känslan är ändå att han blev petad från internrevisionen och satt i frysboxen för att ha kritiserat sin tidigare chef.
Enligt det fackliga ombudet Malin Bjerkhede går det inte att angripa omplaceringen rättsligt. Philip Jansson har en bred arbetsskyldighet inom ramen för sin anställning som polisintendent. Därför kan arbetsgivaren arbetsleda honom från funktionen som internrevisor till den som processutvecklare, så länge lön och villkor är oförändrade.
Johan Siverland och Philip Jansson. Två poliser som upplever att de har straffats när de har lyft kritik. Polistidningen har skrivit om andra tidigare. Ingripandepolisen Jesper Nilsson i Ludvika som fick höra att det är dåligt att gå till pressen om man vill göra chefskarriär. Och dessutom fick sitta och försvara sin kritik mot en omorganisationsplan i storforum. Områdespolisen Maria Persson som kallades till medvetandegörande samtal efter att ha skrivit en debattartikel i Polistidningen. I hennes fall ledde händelsen till en JO-anmälan. Och skarp kritik från Polismyndighetens egna jurister mot det som Maria utsatts för. I skrivande stund har dock inte JO kommit med beslut i saken än.
Listan med poliser som upplever att de har bestraffats när de stuckit ut hakan kan göras längre. Men myndigheten är stor och vad krävs egentligen för att man ska kunna tala om en generell tystnadskultur?
Enligt Polisens egna undersökningar uttrycker omkring en tredjedel av de anställda att det finns en rädsla som hindrar öppen debatt i myndigheten. Den här rädslan berör alltså uppenbarligen många medarbetare. Samtidigt svarar majoriteten att de kan tala fritt och lufta kritik av olika slag. En av dem är Martin Arkdal som är gruppchef inom områdespolisen på Hisingen i Göteborg och en av medlemmarna i polispodden Hur var det här då?
– Det är min personliga erfarenhet att man kan säga vad man tycker i myndigheten. Det har hänt att jag har varit kritisk mot höga chefer och uttryckt det. Jag upplever inte att det har legat mig i fatet på något sätt.
Han är medveten om att det finns arbetsplatser inom Polisen där takhöjden är låg. Men det är inget han har upplevt själv eller skulle beskriva som ett generellt problem.
– De som klagar över det är ofta personer som har fört fram åsikter som ganska få delar, och som har uttryckt sin kritik på ett klumpigt sätt.
I sin egen roll som chef ser han återkoppling från medarbetarna som en förutsättning för att kunna utveckla verksamheten.
– Men om det handlar om hård kritik så behöver man kanske inte ta den mitt bland all personal för det kan underminera. Kritik är bra men det handlar om hur, när och i vilket sammanhang man framför den.
Att kritik kan uttryckas, men bara en viss typ av kritik och i vissa bestämda sammanhang är något som polisen och forskaren Stefan Holgersson har en del tankar kring. Om det och en hel del annat kommer ni att kunna läsa i nästa nummer av Polistidningen.
Vad gör parterna egentligen?
I maj hölls en presskonferens med rikspolischef Anders Thornberg och Polisens HR-chef Fredrik Modigh, under vilken den senare uttryckte att det finns tecken på en tystnadskultur i myndigheten.
”Den påverkar inte alla men den finns på många ställen och berör många medarbetare.” För att komma till rätta med detta pågår ett arbete där även fackförbunden är inbjudna. Exakt vad som diskuteras eller vilka åtgärder som föreslås är ännu inte känt. Men något som Polisförbundet länge har varit kritiska emot är att arbetsgivaren för ofta tillsätter jobb genom arbetsledningsbeslut i stället för öppna rekryteringar. Enligt förbundet ger det sämre transparens och riskerar att leda till kompisrekryteringar snarare än karriärmöjligheter baserade på kompetens. Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow säger att det här är en viktig fråga i det partsgemensamma arbetet kring tystnadskulturen.

Har du egna erfarenheter?
Hur upplever du takhöjden på din arbetsplats? Skriv till emma.enestrom@polistidningen.se eller per.hagstrom@polistidningen.se och berätta!