Under november slöts ett nytt avtal för kommenderingar. Mer tid för återhämtning, resor på arbetstid och extra tillägg för många dagar borta. Bland annat. Glädje och lättnad från många av poliserna. Befogat då det innebär konkreta förbättringar av villkoren för de som skickas tvärs genom Sverige. För att stötta där det behövs. Befogat också för att det signalerar att arbetsgivaren ser och värderar polisernas arbete. Men det finns också farhågor. Bland annat att arbetsgivaren kommer gå över till kortare kommenderingar som då inte omfattas av det nya avtalets fördelar.
Polisförbundets förhandlingschef Martin Åberg tror att avtalet kommer att användas. Låt oss hoppas att han har rätt. För är det något jag lärt mig av att bevaka fackliga frågor i allmänhet och polisers arbetsvillkor i synnerhet så är det att kortsiktiga besparingar kan bli en kostsam historia i förlängningen. Dyrt för poliserna och dyrt för myndigheten. Det finns flera exempel på hur man snålat i upphandling av utrustning med resultatet att omfattande kompletteringar behövt göras. Kanske också med skador på poliser som konsekvens. Skadade och sjuka arbetstagare har också sitt pris. Vi har också sett hur man lagt pengar på att ge sina anställda dyra fina utbildningar, men inte betalat för den ökade kompetensen. Med resultatet att viktiga kompetenser plockats upp av andra arbetsgivare som har vett att sätta värde på dem.
Att förlora år av erfarenhet och kompetens, det är dyrt. Att i många år ha legat efter med lönerna har väl så här i polisbristens tid inte heller visat sig vara något direkt klipp. Att komma i kapp med både löner och numerär blir kostsamt. På lång sikt har arbetsgivaren allt att vinna på att vara attraktiv. Så det låter spontant som en riktigt bra affär att använda sig av de avtalsmässiga verktyg man skapat här. Det kräver bara lite tid och tålamod innan man kan casha in.
