När vi intervjuar personer för porträtt i Polistidningen brukar vi fråga vad den intervjuade har för lön. Vissa svarar rakt upp och ner. Andra knorrar. Eller hävdar till och med att det är hemligt. Men det finns poänger med att dela med sig. Före sommaren växlade parterna yrkanden. I mitten på augusti drog avtalsrörelsen i gång. Komplicerade processer med innehållet i kronor och ören dolt bakom svårtillgängliga begrepp och resonemang. För de flesta vanliga dödliga handlar det om att sitta lugnt i båten och hoppas att arbetstagarorganisationen förhandlar smart. Samt att arbetsgivarna är någorlunda generösa.
Men en dag kommer det att vara klart. Först centralt, senare
regionalt och så småningom kommer resultatet av den där processen rinna in på gemene mans bankkonto. I en ekonomi som rör sig snabbt, åt ett ganska oroväckande håll, blir summan vi landar i viktig. För att man ska klara att betala lånen, maten, livet i stort.

I avtalsrörelsen har parterna industrins märke att förhålla sig till. Men hur vet du att du får den lön du förtjänar? Vad tjänar din kollega? Vad tjänar din chef? Vad är det du får betalt för? Och vad får du inte betalt för? Att fråga någon vad den tjänar kan skava. Vissa kanske skäms för en för låg lön. Andra kanske vet att de drar in mer än kollegan som gör ett lika bra jobb och tycker det känns svettigt. Men om du inte vet är det kanske svårt att hitta argumenten för att ifrågasätta sin lön. Eller nöja sig med den. Arbetsgivaren vet och kan nog tänkas vilja behålla det övertaget i förhandlingen. Öppenhet återställer balansen. Det är en poäng med tidningens näsvisa fråga om lön. Det är inte farligt att berätta. Och själv bör jag väl leva som jag lär. Så: min reporterlön är 52.243 kronor. Som inhoppad chefredaktör och ansvarig utgivare har jag ett tillägg på 6.000 kronor. Vad tjänar du?