Samtidigt som Polismyndigheten larmar om en akut personalkris, pågår ett systematiskt slöseri med polisiär kompetens och skattemedel. Mellan åren 2021 och 2024 har över 200 aspiranter underkänts. Det innebär att var 20:e blivande polis (ca fem procent) väljs bort på målsnöret – trots att de har klarat två års omfattande akademiska studier vid högskolan med godkända examinationer i allt från teoretiska till praktiska polisiära ämnen. Gallringen sker utan tydliga kriterier: en del underkänns direkt under sin ordinarie sex månaders praktik, andra underkänns först efter en förlängning, medan vissa inte ens ges möjligheten till en förlängning.
För staten innebar bara perioden 2021–2024 en ren kapitalförstöring på över 200 miljoner kronor i utbildningskostnader. Eftersom runt fem procent av aspiranterna systematiskt väljs bort år efter år, är detta inte en engångssumma utan en permanent, rullande miljonförlust för skattebetalarna. Att kasta bort färdigutbildad personal i ett läge där svensk polis skriker efter resurser är inget annat än en djupt oroväckande paradox.
När man via högskolan redan examinerats som fullt kompetent i både teori och praktik, tillåts enskilda instruktörers subjektiva omdömen i en radiobil väga tyngre än år av dokumenterade resultat.
Det handlar om ett strukturellt systemfel som Polisförbundet larmade om redan 2015, men bakom siffrorna döljer sig också en djupt problematisk kåranda där aspiranter ofta möts av misstänkliggörande och hårdhet snarare än välvilja och stöd.
Många inom polisen avfärdar snabbt kritiken med att ”skolbänken inte är samma sak som verkligheten” och att det är under aspiranten det avgörs vilka som faktiskt passar för yrket. Med det argumentet döljer man en ohållbar brist på rättssäkerhet. När man via högskolan redan examinerats som fullt kompetent i både teori och praktik, tillåts enskilda instruktörers subjektiva omdömen i en radiobil väga tyngre än år av dokumenterade resultat.
I realiteten handlar det alldeles för ofta om vilken instruktör du råkar få, och hur stor välvilja det finns hos de kollegor du placeras med. Det är väldigt lätt för etablerade poliser, instruktörer och handledare att glömma bort hur svår deras egen aspiranttid var så fort de själva har lyckats få sina brickor. I stället möts aspiranter som har det tufft eller hamnar på dålig fot med sin instruktör av en dömande syn där de snabbt idiotförklaras. Tidningen Blåljus har beskrivit aspiranttjänstgöringen som en ”skärseld”, vilket är en träffande beskrivning av den utsatthet som råder.
Det handlar inte om att kräva att bli godkänd utan prestation, eller att man anser sig ha en automatisk ’rätt’ till ett yrke – det handlar om rätten till en objektiv, rättssäker och transparent bedömning.
Detta förstärks av en djupt förlegad syn på vad polisiärt arbete faktiskt är. Ute i den operativa ingripandeverksamheten är fokuset helt låst vid ”blåljus och action”, medan det viktiga utredningsarbetet och skrivbordsarbetet ofta avfärdas som något tråkigt och oviktigt. Den aspirant som uttrycker en vilja att arbeta som polisutredare, och som har sina styrkor i det noggranna utredningsarbetet, riskerar att ses ner på och dömas ut av handledare som har fastnat i en snäv och föråldrad polismall.
Att myndigheten därmed gallrar bort precis den kompetens som behövs för att lösa brott är ett systemfel i sig.
Detta synsätt blir som tydligast i diskussionen kring den motion till Polisförbundets kongress som kräver att underkända aspiranter ska få en ärlig chans till. I kommentarerna på sociala medier möts förslaget av ett direkt förakt från befintliga kollegor. Jargongen handlar om att aspiranter redan får ”6+6 månader med handlingsplan” och att man gör ”allt” för dem. Det slängs ofta ur sig klyschor som att ”det är ingen rättighet att bli polis”. Men det handlar inte om att kräva att bli godkänd utan prestation, eller att man anser sig ha en automatisk ”rätt” till ett yrke – det handlar om rätten till en objektiv, rättssäker och transparent bedömning. När myndigheten använder det argumentet för beslut som fattas helt utan insyn och utan möjlighet till extern granskning, blir det bara ett bekvämt sätt att dölja sina egna brister.
Sanningen är att systemet är djupt godtyckligt. De ”handlingsplaner” som delas ut till de som faktiskt får förlängt är ofta undermåliga. Det kan stå att en aspirant ska ”lära sig hantera stress”, utan konkreta verktyg för hur det ska tränas eller mätas. Att tvingas kvar på samma station, under luppen av kollegor och instruktörer som redan har dömt ut en, förvandlar handlingsplanen från ett stöd till en ren formalitet och en offentlig stämpling.
Att beslutet dessutom inte går att överklaga skapar total maktlöshet och orsakar ett djupt psykiskt trauma för de individer som drabbas. När dörren stängs klipper myndigheten banden direkt och lämnar de underkända helt ensamma i ett tomrum – utan något som helst stöd, men med en studieskuld för en utbildning som inte går att använda. Det sker ingen som helst meningsfull uppföljning; Polismyndigheten uppvisar en total ovilja att ta reda på hur aspiranter faktiskt upplevde sin tid, sin handledning eller sin bedömning. Samtidigt utvärderas utbildningen via enkäter som kallas anonyma, men som i praktiken är lätta att spåra via specifika frågor om ålder, kön, placering och om man har fått en förlängning. På en lokal polisstation behövs det inte mer än så för att röja en identitet, vilket skapar en effektiv tystnadskultur där ingen vågar kritisera missförhållanden under pågående utbildning.
Det verkliga problemet här är det enorma kompetenstappet.
Som ett sista slag i ansiktet hänvisar myndigheten ofta till att den underkända har ”samma rätt som alla andra” att söka de utlysta civila tjänster som ligger ute. Det framställs som en öppning, men är i själva verket en stängd dörr. En person som precis gått polisutbildningen och gjort sin aspirant har inte hunnit bygga upp den utredningsvana som i princip alltid krävs för dessa jobb. Utan tidigare civil erfarenhet inom myndigheten eller rätt interna kontakter blir möjligheten till en civil karriärväg bara ett spel för gallerierna. Det verkliga problemet här är det enorma kompetenstappet. Att ha varit ute och arbetat operativt som polis ger en unik insyn och en ovärderlig fältkompetens. Det är en erfarenhet som är helt omöjlig att få om man rekryteras från exempelvis en annan myndighet. När Polismyndigheten stänger dörren för dessa individer, slänger man bort en specifik och svåruppnådd yrkeskompetens som aldrig går att ersätta bakom ett skrivbord.
Att fem procent underkänns är inte ett kvitto på en fungerande gallring – det är ett kvitto på en myndighet som tillåter en destruktiv kultur att trumfa rättssäkerhet. Om poliskrisen ska lösas måste Polismyndigheten börja ta vara på den kompetens som faktiskt finns, och skrota ett föråldrat bedömningssystem där färdigutbildade polisaspiranter och miljoninvesteringar väljs bort på helt godtyckliga grunder.
//Tidigare polisaspirant med civil erfarenhet inom myndigheten, både före och efter aspirantutbildningen