Frågan är inte om GVI ska hyllas eller avfärdas – utan hur svensk polis bygger kunskap, skriver tre kriminologer från Malmö i ett debattsvar till Stefan Holgersson.
Debatten om Sluta skjut och Group Violence Intervention (GVI) har nu tagit ytterligare ett steg. Johannes Knutsson menade i Expressen att GVI har presenterats och spridits av myndigheter som en evidensbaserad framgång trots ett begränsat svenskt kunskapsstöd. Stefan Holgersson utvecklar nu den kritiken. Om myndigheter överdriver styrkan i det vetenskapliga stödet för en metod bör det granskas kritiskt. Men den frågan måste hållas isär från den vetenskapliga frågan om hur nya polisiära arbetssätt bör utvecklas, prövas och utvärderas. Risken är annars att debatten förskjuts från hur kunskap byggs till vem som får uttala sig om den.
Vi har aldrig hävdat att GVI är slutligt bevisat effektivt i en svensk kontext.
Vi har aldrig hävdat att GVI är slutligt bevisat effektivt i en svensk kontext. Tvärtom har vi varit tydliga med att det inte går att avgöra hur stor del av minskningen av skjutningarna i Malmö som kan tillskrivas strategin. Den osäkerheten måste redovisas öppet. Samtidigt har arbetet med Sluta skjut inneburit viktiga förändringar i polisens arbetssätt, bland annat genom ett mer systematiskt fokus på grupper snarare än enskilda individer, nära myndighetssamverkan och direkt kommunikation med våldsaktiva grupper.
Oavsett hur man bedömer de hittillsvarande resultaten är GVI en av få polisstrategier mot grovt våld som faktiskt har följts genom processutvärderingar, effektutvärderingar och internationellt sakkunniggranskade publikationer. Det innebär inte att metoden är bevisad, men det innebär att den har blivit föremål för en betydligt mer omfattande vetenskaplig granskning än många andra polisiära arbetssätt som tillämpas i Sverige.
Den verkliga frågan är därför inte om GVI ska hyllas eller avfärdas. Frågan är hur svensk polis bygger kunskap.
Den verkliga frågan är därför inte om GVI ska hyllas eller avfärdas. Frågan är hur svensk polis bygger kunskap. Ett evidensbaserat förhållningssätt till polisarbete handlar inte om att vänta på perfekta svar, utan om att formulera tydliga antaganden, pröva dem systematiskt, följa upp resultaten och vara beredd att ändra eller avsluta metoder när kunskapen utvecklas.
Holgersson antyder också att extern forskningsfinansiering skulle innebära en intresseproblematik. Vi delar uppfattningen att forskning ska granskas kritiskt. Men extern forskningsfinansiering är en förutsättning för att över huvud taget kunna genomföra större utvärderingar. Problemet i Sverige är snarare att alltför få polisiära arbetssätt följs upp med tillräckliga resurser och vetenskaplig kvalitet.
Holgersson avslutar med att polisen bör pröva arbetssätt utifrån tydliga antaganden, genomföra oberoende utvärderingar och vara beredd att ändra eller avsluta insatser när resultaten uteblir. Det är svårt att invända mot den beskrivningen eftersom den i allt väsentligt sammanfaller med det vi argumenterade för i vår ursprungliga artikel. Frågan är därför inte om polisens arbetssätt ska prövas och utvärderas, utan varför GVI lyfts fram som ett exempel på motsatsen när strategin är en av få polisinsatser som faktiskt har varit föremål för en så omfattande vetenskaplig granskning.
Om inte GVI är ett exempel på hur ett nytt polisiärt arbetssätt bör prövas och utvärderas – vilken modell för utveckling och utvärdering av nya polisiära arbetssätt är då ett bättre exempel på professionell kunskapsstyrning?
En debatt om hur myndigheter kommunicerar forskning är viktig. Men den får inte skymma den viktigare frågan: hur svensk polis bygger tillförlitlig kunskap om sina arbetssätt. Det är den diskussion vi hoppas att debatten ska handla om.
Caroline Mellgren, Anna-Karin Ivert, Manne Gerell
Forskare på institutionen för kriminologi vid Malmö universitet