Sluta skjut och GVI har fått en enorm uppmärksamhet. Metoden har lyfts fram som ett av de mest lovande svaren på det grova skjutvapenvåldet. GVI bygger på fokuserad avskräckning. I den amerikanska modellen är trovärdiga och kännbara sanktioner en central mekanism. I Sverige är de rättsliga och organisatoriska förutsättningarna annorlunda. Om den delen försvagas, eller ersätts av åtgärder som redan ingår i polisens ordinarie verktygslåda, måste man fråga sig vad som egentligen prövas och vilka internationella resultat som kan åberopas.
Caroline Mellgren, Anna-Karin Ivert och Manne Gerell skriver att för höga krav på evidens riskerar att bakbinda polisen. Det är en retoriskt effektiv poäng, men den missar kärnan i kritiken mot Sluta skjut och GVI. Frågan är inte om polisen bara får använda metoder som har stark svensk evidens. Självklart måste polisen ofta agera under osäkerhet. Frågan är i stället hur en metod med osäkert svenskt effektstöd har fått en enormt stor uppmärksamhet och presenterats, spridits och legitimerats som om kunskapsläget vore starkare än det faktiskt är.
Det är en retoriskt effektiv poäng, men den missar kärnan i kritiken
Det är en avgörande skillnad. Att pröva något under osäkerhet är inte detsamma som att marknadsföra det som evidensbaserat eller framgångsrikt. Evidensbaserat (vetenskapligt grundat) polisarbete kräver inte perfekta studier före varje åtgärd, men det kräver hederlighet om vad man vet, vad man inte vet och vilka begränsningar som finns.
Mellgren, Ivert och Gerell har rätt i att svensk polis saknar en stark utvärderingskultur. Men just därför måste de få utvärderingar som görs användas varsamt. I debatten om Sluta skjut och GVI håller en farlig logik på att etableras. Först säljs en metod in som kunskapsbaserad. När effekterna sedan inte kan visas i svensk utvärdering blir problemet plötsligt inte metoden, utan de som kräver bättre belägg. Det är att vända evidensdebatten upp och ned.
Läsaren bör också få klart för sig att forskningsmiljön vid Malmö universitet inte är en neutral betraktare i denna fråga. Universitetets projekt ”Utvärdering av Sluta skjut” har finansierats av Brå, Anna-Karin Ivert anges som ansvarig och Caroline Mellgren som projektmedlem. Projektperioden sträcker sig dessutom till 2028. Det betyder inte per automatik att forskarna har fel, men det innebär att det finns en potentiell intresseproblematik: den miljö som försvarar GVI har fått, och kan räkna med att fortsatt kunna få, resurser för utvärderingsarbete om GVI fortsätter att spridas i Sverige till fler än de sex kommuner som säger sig tillämpa GVI.
I en vetenskaplig artikel diskuterar jag och Rolf Granér hur akademisk auktoritet kan bidra till att lösningar framstår som mer kunskapsbaserade än underlaget medger, särskilt när forskning, myndigheter och praktiker tillsammans formar berättelsen om vad som fungerar.
Det finns ett tredje alternativ mellan passivitet och okritisk metodspridning: att polisen prövar arbetssätt med tydliga antaganden, att det genomförs oberoende utvärderingar och att det finns en beredskap att ändra eller avsluta insatser när resultaten uteblir. Det vore inte handlingsförlamning, utan professionell kunskapsstyrning.
Stefan Holgersson
Polisinspektör och verksam som BF-samordnare i Polisområde Östergötland