Kristina Hultegård, doktor i rättslära och universitetslektor på Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet
Foto: Privat
Den nyligen passerade årsdagen av masskjutningen på Campus Risbergska har dragit i gång en offentlig debatt om polisens insatser under och efter den akuta händelsen. Men debatten har en slagsida. Det påstås att polisen borde ha gått rakt in i eldstriden, utan rätt utrustning eller information. Mellan raderna finns en längtan efter en Rambo-figur, som verkar tagen från en annan tid.
Debatten kan sägas ha inletts genom journalisten Frida Sundkvists reportagebok Efter Skotten: Sanningen om Sveriges värsta masskjutning. Boken utgörs av en granskning av polisarbetet efter Risbergska, sammanvävt med porträtt av två av masskjutningens offer. Den senare delen, porträtten av de liv som berövades genom attacken, utgör ett viktigt bidrag till vår förståelse av tragikens omfattning. Även granskningen av polisarbetet efter skotten utgör som utgångspunkt en självklar del av journalistikens uppdrag.
Efter att ha tagit del av både boken och dess genomgående positiva mottagande kom jag likväl att bli illa berörd av ett av de mer återkommande argumenten. Det har i granskningen och den efterföljande debatten om insatserna på Risbergska framförts att den präglades av en feghet hos den blåljuspersonal som befann sig på platsen. Både rörande enskilda polisers insats och de övergripande operationella besluten har det framförts att Polismyndigheten prioriterade den egna säkerheten framför möjligheten att oskadliggöra gärningsmännen och rädda liv. Enskilda polisers vittnesuppgifter om att tanken på de egna barnen avhöll dem från att gå i direkt konfrontation med pågående skottsalvor i byggnaden har omtalats som ett uttryck för bristande professionalitet och omdöme.
Jag känner mig främmande för utgångspunkten och slutsatserna i den här diskussionen. Naturligtvis måste också en omdömesgill och på alla sätt professionell polis få prioritera den egna säkerheten högst. Om något så uppfattar jag den typen av mänsklighet som en egenskap att föredra framför risktagandet hos en dödsföraktande Gunvald Larsson-typ. För det första är det min orubbliga uppfattning att ingen arbetstagare, inte heller polis eller annan blåljuspersonal, ska behöva dö eller riskera sitt liv på arbetet. För det andra skulle den impulsivitet som en konfrontation med direkt skottsalva utgör kunna bli mycket olycklig i en annan situation, där korrekt informationsinhämtning och det egna säkerhetsarbetet kan vara det som räddar liv.
Polisarbetet, liksom annat människonära myndighetsarbete, behöver utföras av människor som värdesätter såväl sitt eget som andras liv. En polis som fäster vikt vid att kunna återvända till sin familj på kvällen kommer med högre sannolikhet fästa vikt vid att också andra får göra det. En polis som i motsatt riktning förhåller sig instrumentellt och oreflekterat till det egna livet kommer med högre sannolikhet att förhålla sig instrumentellt och oreflekterat till andras liv. Det senare är inte ett ideal som hör hemma hos en modern och rättssäker polismyndighet.
Som tidigare civilanställd inom Polismyndigheten och med anhöriga inom Räddningstjänsten har jag god insyn och stor respekt för de risker som blåljuspersonal möter under varje pass. Ett absolut riskundvikande är naturligtvis inte möjligt eller eftersträvansvärt. Detta faktum måste emellertid särskiljas från idealet att en ingripande polis ska förväntas gå i direkt konfrontation med döden.
