Åsa Meyer, polisassistent
Foto: Privat
En mamma mördas i Boden. Hennes två döttrar utsätts för grovt våld och tvingas bära livslånga trauman. I Salem mördas en ung kvinna; någons dotter, syster och vän. Två fruktansvärda händelser, i olika delar av landet, inom loppet av 19 timmar. Gemensamt för dem båda är ett allvarligt haveri inom den svenska psykiatrin.
Det var inte länge sedan jag senast skrev i Polistidningen om psykiatrins brister. Ändå står vi här igen. Återigen har uppenbart farliga personer, i båda fallen män, tillåtits vistas fritt i samhället, trots tydliga varningssignaler.
Uppdraget blev tragiskt nog i slutändan polisiärt genom frihetsberövande av gärningspersonerna, hantering av brottsplatserna och ansvaret att lämna det tyngsta av alla besked, dödsbuden.
Precis som inom all annan vård måste personer med allvarliga psykiska sjukdomar få rätt vård i rätt tid. Valet av vårdform kan vara skillnaden mellan liv och död. I de ovan nämnda fallen ledde vårdens misslyckanden till att oskyldiga människor miste livet. Det är ett svek, både mot offren och mot samhället i stort.
Redan 2009 i Lerum fanns ett tydligt exempel. Den så kallade ”kattmördaren” plågade och dödade katter på vidriga sätt, även en hund. Parallellt drev han en öppet tillgänglig blogg där han i detalj beskrev sina handlingar. Han skrev också om sina tankar kring vad han skulle kunna göra om han nästa gång mötte en kvinna i stället för en katt. Till slut greps han och dömdes till rättspsykiatrisk vård, tack och lov. Han är inlåst än i dag.
Men år av vård visade sig inte vara tillräckligt. För några år sedan anträffades han med grovt övergreppsmaterial på sin dator. Ibland räcker inte behandling. Ibland är en person helt enkelt för farlig för att vistas utanför låsta korridorer.
Ytterligare exempel finns. Filmer som visar hur poliser sköt ihjäl en ung psykiskt sjuk person. Filmerna drabbar en hårt, både ur anhörigas, men också ur polisernas perspektiv. Psykiatrin låg flera steg efter även denna gång, vilket ledde till absolut värsta tänkbara resultat. En person dog, i ett uppdrag som felaktigt blev polisens. Där poliser lämnas att bära ansvaret och tyngden av att ha tvingats döda en svårt sjuk person.
Detta är ett av många exempel där poliser tvingats ingripa mot en svårt psykiskt sjuk person för att psykiatrin misslyckats i sitt uppdrag. Som föräldrarna till den unga personen som sköts till döds sa: ”Inte finns det någon annan sjukdom där man riskerar skjutas till döds”. Det är fullständigt orimligt att poliser tvingas fatta livsavgörande beslut som egentligen är medicinska.
Psykiatrin måste ges större mandat och resurser att göra kvalificerade riskbedömningar och att agera på dem. Ett redan begånget grovt brott kan inte vara det enda skälet till att en uppenbart farlig person hålls inlåst.
När en mamma, rädd för sin egen son, vädjar om hjälp till psykiatrin och han åtta dagar senare mördar, då har systemet misslyckats. När en man döms för försök att kidnappa en tioårig flicka, avtjänar ett kort fängelsestraff och släpps fri trots omfattande varningar och därefter mördar, då kan ingen säga att det inte gick att förutse.
Kattmördaren, och många andra fall, har redan gett oss svaret på varför vissa personer aldrig borde släppas fria och lämnas åt polisen.
Vem bär ansvaret när beslutsfattare gång på gång väljer att skydda systemet men inte de människor som betalar priset med sina liv? Och vem tar ansvar för att polisen inte ska behöva vara sista länken i ett vårdsystem som redan har kollapsat?
