Reporterkrönika

Ju mer jag skriver om polisyrket desto fler likheter ser jag med mitt eget jobb. Poliser förhör målsägande och misstänkta. Journalister intervjuar drabbade och ansvariga. Sedan retirerar vi till stationen/redaktionen och knackar ner våra fynd i en anmälan/artikel.

I sina bästa stunder kan offentlighetsprincipen skära igenom all tillrättalagd ”kommunikation” och uppenbara människors ärliga mening. Det är så befriande när det händer. Som när jag läser Riksrevisionens intervjuer med företrädare för landets polisutbildningar.

Polisledningen kunde flytta fokus från bristerna till de åtgärder som skulle lösa problemen. Alternativt hävda att rapporten blivit så gammal att kritiken inte längre var aktuell. I det här fallet hann Thornberg till och med avgå innan granskningen blev offentlig.