I sina bästa stunder kan offentlighetsprincipen skära igenom all tillrättalagd ”kommunikation” och uppenbara människors ärliga mening. Det är så befriande när det händer. Som när jag läser Riksrevisionens intervjuer med företrädare för landets polisutbildningar.
Inte en chans att dessa höjdare inom akademin fattade att deras ord skulle hamna i en allmän handling som någon sensationslysten murvel kunde begära ut. Ja, jag tänker på dig professorn. Du som beskrev samverkan med Polismyndigheten som ”fruktansvärt dålig” och liknade den vid ett ”gängbråk”.
Eller högskolechefen som sade att Polismyndighetens modus är att ”söndra och härska”. Man ger sig på en polisutbildning i taget för att driva igenom sin agenda. Lärosätena har fått ställa sina vagnar i cirkel för att freda sig.
Om Polisen är så rädd för akademisering kanske den ska hyra lokaler någon annanstans än på högskolor, anmärkte någon syrligt. Vetenskap och beprövad erfarenhet är inte Polisens ”starka sida”, hävdade flera.
En profilerad forskare målade ut HR-utbildning som den stora boven i polishuset. Och det talades om ”antiakademisering”, vilket måste vara ett tungt skällsord i universitetsvärlden.
Inga av dessa mustiga citat kom med i Riksrevisionens officiella rapport så klart. Någon kunde ha blivit kränkt. Riksrevisionen backade till och med från sin ursprungliga formulering om att man hittat ”stora brister” i samverkan mellan Polismyndigheten och lärosätena.
Kan ni inte skriva ”att det finns förutsättningar för utveckling” i stället? undrade Polismyndigheten. Och ta gärna bort det där om att ”båda parter har svårt att komma överens”.
Riksrevisionen suddade tjänstvilligt.
De här intervjuerna genomfördes för ett drygt halvår sedan. Och när Polistidningen nu ringer upp lärosätenas företrädare verkar det ha skett en mirakulös förbättring i relationen till Polisen. ”Fruktansvärt dålig samverkan”? Sade jag verkligen så? Visst, det fanns problem, men nu är det mesta löst. En ny överenskommelse är på plats. Allt flyter på. Här finns inget att skriva om.
