Ju mer jag skriver om polisyrket desto fler likheter ser jag med mitt eget jobb. Poliser förhör målsägande och misstänkta. Journalister intervjuar drabbade och ansvariga. Sedan åker vi hem till stationen/redaktionen och knackar ner våra fynd i en anmälan/artikel. I bästa fall slutar det med fällande dom/Stora journalistpriset. Men mer troligt blir det bakläxa från FU-ledaren/redaktören.    

För några år sedan intervjuade jag en expert på polisiär förhörsteknik och det var som att vara tillbaka på journalisthögskolan. Öppna frågor och empati får människor att lätta sina hjärtan, förklarade hon. ”Bad cop” saknar stöd i forskningen och kan kastas på historiens skräphög, precis som den aggressiva skjutjärnsreportern.

Ja, vi har många surt förvärvade lärdomar gemensamt. Fråga bara kriminalaren eller grävreportern som gått vilse i sitt eget utredningsmaterial. Tunnelseendet sätter in. Skygglapparna åker fram. Man driver sin tes in absurdum och plötsligt är rättsskandalen eller den felaktiga publiceringen ett faktum.

Med en rysning läser vi om kollegor som fällts i Pan eller Men (Mediernas etiknämnd) efter sådana fadäser. Så korkade hade aldrig vi varit. Eller?

I fiktionen är det ofta en ensam polis eller journalist som löser fallet på egen hand. I verkligheten är hjälten ofta ett multikompetent team. Den sociala källdrivaren har sin självklara plats i båda kårer, men behöver kompletteras av den gatusmarta ingripandepolisen/reportern, den tålmodiga spanaren/pressfotografen, den analytiska utredaren/researchern och så vidare.

Förhoppningsvis finns också ett klokt befäl eller en erfaren chefredaktör som kan hålla detta brokiga gäng inom lagens och pressetikens ramar.