Efter illdådet på Campus Risbergska värker det i mitt svenska hjärta.
Örebro är min födelsestad. För mig är staden förknippad med husmanskost hos farmor uppe på norr. Glädje och bedrövelse när ÖSK lirar på Behrn Arena. Vårsolens första glitter i vattnet vid Slottet, Strömpis och Slussen.
Några minuter efter att Polisen bekräftat ett tiotal personer dödats i skolskjutningen fick jag ett sms av min pappa:
”Det är en våldtäkt på hoppet. En våldtäkt på minnen av fred och harmoni, drömmar om ett land.”
Det var som att en sista fördämning brast och att landet jag växt upp i slets ner i störtfloden.
Redan på den första presskonferensen, då inga dödsfall bekräftades, skvallrade den tryckta stämningen om att en ofattbar tragedi snart skulle komma allmänheten tillkänna. Det visade sig stämma.
Dådet i Örebro är ett bottenlöst mörker för alla drabbade. Likaså en mörk stund för hela Sverige.
Masskjutningar betraktades länge som ett amerikanskt fenomen. Systemhotande gängbrottslighet förde tankarna till länder som Italien och Ryssland. Terrorism var något som drabbade fjärran länder. Numera är allt det där en realitet här hos oss.
Framöver väntar troligen ytterligare diskussioner om samhällets beredskap och säkerheten på landets skolor. Det är en högst naturlig följd. Samtidigt finns det något djupt främmande i tanken på att låsa och övervaka våra gemensamma rum.
På min gamla högstadieskola fanns inga låsta dörrar. Hemma hos min familj stod dörren öppen hela dagarna. Tilliten var hög. Närvaron av hot var inte en ständig följeslagare.
Nästan exakt ett år efter påskupploppen i Örebro var jag, pappa och brorsan tillbaka i stan. Vi skulle på ÖSK-match och traskade genom Sveaparken på väg till arenan. Luften var fylld av vårkänslor och spänd förväntan. Av våldsverkare och brinnande polisbilar fanns inte ett spår.
När vi gick genom parken kände jag igen platser från videoklipp som spreds under kravallerna. Bilder kom tillbaka. Sekvenser blixtrade förbi i huvudet. Svart brandrök, sirener och kastade stenar.
Våldet har ätit sig i det som ska vara fint och tryggt. Likt en ful spegelvärld.
Känslan förstärktes när det kom fram att den misstänkte massmördaren bodde vid Bromsplan, inte långt från farmors lägenhet på Rynningegatan.
Det är som att det Sverige vi växt upp i – känt för ordning, gemenskap och fredligt samförstånd – vittrat sönder. Skuggor faller tungt över gemensamma minnen.
Berättelsen om vilka vi är eroderar under våra fötter. Det gör ont i själen.
