Annons

Annons

Jag ska inte behöva tåla kränkande språk

Anna-Lena Mann. Foto: Jan Strannegård.
Anna-Lena Mann

Kommunpolis Falköping/Tidaholm

”Släpp mig för helvete, jävla snutfitta! Du rör mig inte!” Den unge pojken fräser och rycker åt sig armen. ”Era jävla horungar, ni talar inte om för mig vad jag får göra eller inte!” Ögonen är mörka av ilska och han vänder poliserna ryggen och fortsätter att gå in mot skolgården med knutna händer. Patrullen småspringer efter honom och tar tag i hans båda armar. En ny lång harang av svordomar, könsord och nedsättande tillmälen vräks mot de två uniformerade personerna, samtidigt som de bestämt försöker övertyga den unge mannen att han har fel och att de faktiskt kan tala om för honom vad han får och inte, och att han nog borde lyssna lite bättre för sin egen skull.

Detta är en händelse tagen ur vår vardag den senaste veckan. Tyvärr inte ens uppseendeväckande anmärkningsvärd eller ovanligt förekommande. Bråk på en skolgård. I tumultet har någon hunnit slå till en lärare, en rektor blivit knuffad, och språkbruket elever emellan, mot vuxen personal på skolan likväl som mot polisen som kommer till platsen, är detsamma. Totalt respektlöst, kränkande och vulgärt.

Att bli respekterad i sin yrkesutövning är tyvärr inte längre någon självklarhet, oavsett om man arbetar som polis, brandman, ambulansförare eller lärare.

Vad hände? När tappade hela samhället greppet? När jag växte upp minns jag en händelse där en av de äldre killarna blivit stoppad på sin trimmade moped i det lilla samhället jag bodde. Jag cyklade förbi och såg den målade polisbilen och hur en polisman satt på knä vid den isärplockade moppen. Några av de tuffaste killarna stod en bit bort och tittade på. Knäpptysta. Det pratades om händelsen flera veckor efteråt. Polisen var ingen man tjafsade med eller ens ifrågasatte. Det var respekt när den målade bilen rörde sig sakta genom stadens gator. Att bli respekterad i sin yrkesutövning är tyvärr inte längre någon självklarhet, oavsett om man arbetar som polis, brandman, ambulansförare eller lärare. Människor som arbetar för att hjälpa, lagföra, skydda eller utbilda.

Vi har ingen ordningsbot för att någon vräker ur sig all världens svada och okvädningsord mot oss som poliser.

Tyvärr finns i dag inte särskilt stort utrymme för rättsliga åtgärder för hur vi möts verbalt. Vi har ingen ordningsbot för att någon vräker ur sig all världens svada och okvädningsord mot oss som poliser. Vi ska bara ta det. Tåla. Behålla lugn och visa professionalitet och respekt. Att anmäla de dagliga tillmälena är helt meningslöst. Självklart ska vi ha en hög nivå, men ett lagligt hjälpmedel att ta till vore önskvärt. Sätta gränser. Det kan kännas oviktigt och futtigt i större sammanhang, men det känns som om vi måste börja från början. Respekt. Tolerans. Acceptans. Visa vägen. Hur ska vi annars komma tillrätta med ett beteende och ett språkbruk som våra barn, våra döttrar och söner, får till sig dagligen i skolan, på sociala medier och sin fritid? Att det blivit ett kränkande och nedsättande språkbruk så vanligt att våra barn rycker på axlarna och säger att det inte ens är någon idé att bry sig.

Språk är makt. Däremot finns en felaktig uppfattning om att det kan användas på det nedvärderande, kränkande sätt som blir allt vanligare. Låt oss ta tillbaka respekten för vår tjänsteutövning, och ge oss verktyg till det, tack.

Ämnen i artikeln

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst