Redan första dagen hon jobbade som polis visste hon att hon någon gång skulle börja med att utreda konstbedrägerier, säger Heléne Anderson.
– Men jag förstod också att det skulle ta 25 år innan jag nådde dit.
Hon hade kommit upp till Stockholm från Lund och jobbade som konstnär på Gustavsbergs porslinsfabrik, men affärerna för företaget gick inget vidare och Heléne anade att det skulle behöva lägga ner verksamheten så småningom.
– Så jag började fundera på något annat som skulle kunna betala mina studieskulder från Konstfack.
Hon hade redan sökt in på juridiska fakulteten i Stockholm för att skola om sig när hon såg en annons i en dagstidning. ”Poliser sökes, betald utbildning”.
Hon sökte Polishögskolan, och kom in.
– På den tiden var alla tvungna att börja ”blada”, som man sade. Alltså patrullera.
Heléne började vid Östermalmspolisen och i tjänsten ingick bevakning av de många ambassader som ligger där. Efter tio år som ordningspolis följde 27 år med olika tjänster som kriminalpolis, och fyra år på presstjänsten. Under hela den här perioden fortsatte hon att följa konstlivet i Stockholm, Sverige och utomlands, och fortsatte också själv att vara konstnär på fritiden. På jobbet hade hon varit med och startat Polisens konstförening som bland annat köpte in konst till ett medlemslotteri. Hon hade en tydlig idé om att konst och kultur skulle kunna göra människor som jobbade på Polisen till ännu bättre poliser.
– I stället för pekpinnar och utantillinlärning om brott tyckte jag att vi borde börja med utställningsprogram runt frågorna. På det sättet skulle man kunna få en mer mänsklig förståelse för dem.
På den här tiden var Gunno Gunnmo länspolismästare i Stockholm. Han gjorde sig känd både genom att försöka bredda mångfalden inom poliskåren och genom att ställa höga etiska krav på den. Han gillade Heléne Andersons idéer och gav henne en särskild tjänst för att utveckla dem.
Utställningarna ägde rum i stora polishuset i Stockholm. Flertalet av dem i samband med länspolismästarmöten så att alla deltagare kunde ta del av dem. Heléne säger att alla utställningar som hon gjorde var provocerande. Poängen var att man skulle möta brotten och erfarenhetsmässigt – om inte annat så genom sin empatiska förmåga – förstå konsekvenserna av dem.
När barnkonventionen blev lag gjorde Heléne Anderson en utställning med barnens egna teckningar.
– De var förfärliga, de visar hur de blir slagna eller sitter och gråter i ett hörn.
Dessutom hade hon gjort intervjuer med barn och fått starka citat som hon skrev upp i tankebubblor. Och när de gjorde en utställning om hustrumisshandel hade hon med bilder på kvinnor som misshandlats till döds.
– Det fick helsidor i både Expressen och Aftonbladet,
säger Heléne.
Men den mest uppseendeväckande utställningen hade med integration att göra. Heléne Anderson valde att belysa fördomar med en utställning om romer i Sverige, med den provokativa titeln ”Zigenarpack”. I samband med utställningen arrangerades en
festkväll på polishusgården, där en romsk musikorkester stod för underhållningen.
– Det blev ett satans liv, både inne i polishuset och utanför.
Efter åtta år med den tjänsten började hon på det jobbet som hon alltid visste att hon skulle komma att ha, det som konstbedrägeriutredare.
I jobbet ingick tillsyn av Bukowskis, Stockholms auktionsverk och andra andrahandsmarknader, både fysiska och sajter på nätet. När hon eller någon på själva auktionshusen började ana oråd inför vissa verk började utredningsarbetet.
Startpunkten var namnet på den som lämnat in verket.
– Utifrån det får man fortsätta. Vad säger den personen om var den köpt det någonstans? Sedan får man försöka leta vidare tills man kommer fram till: vem är bedragaren?
Och vem är det som stått med penseln, eller skulptörkniven, i handen.
– Jag har stor kännedom om det här området, jag har sett oerhört många utställningar under lång tid och känner Stockholms konstnärer.
Efter tio år som bedrägeriutredare började Heléne Anderson försörja sig under några år på att åka runt och föreläsa om den här typen av brottslighet. Hon säger att efter handel med narkotika, vapen och människor är handel med falsk konst det brott som omsätter störst summor i världen, och hon är förfärad över att den tjänst hon hade nu inte längre finns kvar.
– Det är fritt fram för bedragarna! Jag ser förfalskningar varje gång jag är ute på nätet. Jag vågar inte tänka på hur många miljoner som är i omlopp. Utan någon som tar hand om de här frågorna hamnar det på de lokala poliserna på orten för bedrägeriet, säger Heléne.
– Där läggs det längst ner i högen.
När hon fyllt 65 år tog hon ut sin pension och jobbar numera heltid som konstnär. Framför allt handlar det numera om att skulptera märkesväskor. Medan hon jobbade med att hålla koll på vad auktionshusen sålde för varor kom hon att intressera sig för de handväskor som också såldes där, från lyxmodehus som Hermès och Chanel. Hon tänkte på dem som ett slags moderna ikoner. Associationerna kan gå såväl till målade ikoner i den kristna ortodoxa kyrkan som till filmstjärnor som Grace Kelly, som också beställt sin egen väska från Chanel, och som de gav hennes namn.
– För många finns det förstås ingen rimlig möjlighet att köpa en sådan väska för 80 000 kronor, säger Heléne.
– Så jag tänkte: jag ska baske mig göra dem själv!
Heléne Anderson
Ålder: 71 år
Bor: Kungsholmen i Stockholm och Hasslö i Blekinge
Favorithandväska: ”Kelly” av Hermès
Kommande utställning: Abante Gallery i Stockholm 23/9–8/10
Hemsida: heleneanderson.se
Hon drar bort en nolla på priset, så en väska för 80 000 som Heléne Anderson gjort kommer att kosta 8 000. Men det rör sig naturligtvis inte om bedrägerier, utan väskorna hon säljer är skulpturer i naturlig storlek. Hon gör dem i stengodslera och bränner dem sedan i ugn.
– Jag har läst silikatkemi så jag gör egna glasyrer. Vill jag göra en ikon som ser ut som en sliten krokodilväska så gör jag en glasyr som jag vet kommer att se ut som det efter att den varit i en ugn i 1300 grader.
Under våren deltog hon i Liljevalchs vårsalong i Stockholm, och efter det har allt verkligen tagit fart för hennes konstnärskap.
– Jag fick en egen monter, det var helt fantastiskt. Efter första veckan hade jag sålt allt.
Då började hon göra små miniatyrväskor som de sålde i museishoppen. Det sålde också slut. Hon sålde små konstkort på väskorna i shoppen också, hon tänkte att 200 stycken borde räcka gott och väl men fick snart göra fler.
– Efter en vecka var 500 kort slut. Och jag får erbjudanden om att ställa ut på gallerier runt om i landet hela tiden, det är ofattbart! Nu är jag inbokad för flera år framåt.
Vad kul, grattis!
– Tack, men jag är 71 år också, hahaha. Jag måste göra hundratals nya skulpturer, så nu gäller det att hålla sig vid liv.
Text: Stefan Westrin, frilansjournalist
