”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor.” Jag älskar inte den formuleringen. Såklart ska kvinnor hjälpa varandra med att krossa glastaken och bryta ny mark. Men tillhörande den halva av befolkningen som för bara lite drygt 100 år sedan inte ens fick rösta och så sent som på 60-talet inte ens fick springa ett maratonlopp, så blir jag lite matt. Ska vi verkligen behöva ha hot om helvetet hängande över oss också?
Kan inte fler män steppa upp också? De som fått ta sitt maratonlöpande och röstande för givet så länge borde väl kunna bjuda till? Apropå maraton, när det gäller Kathrine Virginia Switzer, som tog sig i mål på en mara som första kvinna i Boston 1967, var det faktiskt helt nödvändigt att hon fick hjälp av män för att undvika att plockas av banan. Det var ju liksom bara män där. Och hon utsattes för ganska aggressiva angrepp.
Jag älskar inte heller när någon säger ”grattis på kvinnodagen”. Visst finns det framgångar att fira. På många sätt har vi kommit långt i det moderna Sverige. Ser man till polissverige så kan vid en första anblick glastaken se ut att ha fullständigt exploderat. De första kvinnorna släpptes in på polisutbildningen först på femtiotalet. Nu ser vi kvinnor på höga poster överallt. Rikspolischef, säkerhetspolischef och Polisförbundets ordförande till exempel är alla kvinnor. Andelen chefer som är kvinnor bland poliserna i Polismyndigheten ligger på 32 procent enligt senaste personalstatistiken.
Men det kommer inte fortsätta åt rätt håll av sig självt. Motståndet mot utveckling finns alltid där. Det märktes nyss när Polistidningen publicerade en artikel om kvinnor i insatsverksamheten. Då kände sig vissa (mest) män tvungna att i sociala medier bräka på som om fysisk maxstyrka var det enda en insatsoperatör behöver. Jag tänker inte citera dem. De har redan fått mer utrymme än vad de förtjänar. Det märktes också efter de fruktansvärda händelserna i Örebro. En helt knasig teori om att höga dödstal vid händelsen skulle kunna kopplas till en ”feminiserad poliskår” flöt ut i debatten. Som om färre hade dött om poliserna varit lite mer manligt aggressiva. Tröttande minst sagt.
Så, vad ska en man säga till en lagom otacksam kvinna den 8 mars om man inte får säga grattis? Kanske inte så mycket alls. Kanske kan man i stället på något sätt fundera på om man kan lyfta eller lämna plats. Säg emot någon som uttrycker sig nedlåtande om kvinnor. Hjälp jämställdheten på vägen. Vem vet, annars kanske det finns en varm plats i underjorden som väntar.
