Barbro Täveby började på polisutbildningen 1958 och patrullerade första passet 1959. Hon blev ordförande för Stockholms kriminalpolisförening 1988 och ledamot i förbundsstyrelsen 1990-98. 

År 2007 blev hon intervjuad av Polistidningens reporter Anna Hjort och berättade då följande:

I början blev vi kallade svartfötter av facket som vi var med i, Kamraterna i Stockholm. De ville inte ha oss kvar på gatorna. Det där gjorde att vi gick ur Kamraterna och gick med i Svenska Polisförbundet istället.

Jag har varit facklig länge. Det började med att jag blev rotelombud på krim någon gång på 1970-talet och 1988 blev jag ordförande i Kriminalpolisföreningen i Stockholm.

Det var ofta ensamt att vara kvinna, både i jobbet och i facket. Det var alltid bara karlar överallt!

I ett yrke som är så enkönat som polisyrket faktiskt var, tror jag att det är viktigt att få in minoriteten i till exempel fackstyrelser. Det blir mer uppenbart då att det också finns tjejer i yrket, det gör det lättare för andra. Och sedan är det ju så att vissa saker inte alltid kommer fram till killarna.

Under min tid har jag sett mycket både av sexuella trakasserier och diskriminering, till exempel som att man inte lät tjejer gå vissa kurser. Men jag har också varit med om att man har tagit väldigt mycket hänsyn, så var det till exempel i början när jag satt i förbundsstyrelsen. Den attityden försvann efter ett tag och jag upplevde att man lyssnade på mig för att jag hade något att säga och inte för att vara artig.

Om det är något jag ångrar så är det att jag och mina kvinnliga kollegor inte gick ut mer och visade oss, till exempel på polisskolan. Vi borde ha varit där och talat om att man klarar sig som kvinna i det här yrket. Man kan inte gömma sig, för då medverkar man inte till jämställdhet.