Det var Svenska Kvinnors Nationalförbund som lämnade in en motion där de ville se kvinnliga poliser. Förslaget gick igenom hos överståthållarämbetet och i mars 1908 anställdes tre kvinnor vid Stockholmspolisen, med titeln polissyster: Agda Halldin, Maria Andersson och Erica Ström. Till en början rörde det sig om en provanställning på ett knappt år, sedan skulle tjänsten utvärderas, om den var något som skulle införas permanent. Det visade sig att reaktionerna kring de första tre polissystrarna varit goda. Uppfattningen var att de fyllde en viktig funktion. Yrket blev permanent och utvidgades, först i huvudstaden men senare ut i resten av landet. I Göteborg anställdes den första polissystern 1910 men det dröjde sedan ytterligare innan övriga städer hakade på. Vid tiden var polisfrågan kommunal och beslut fattades lokalt, vilket gjorde att polissystrar inte dök upp överallt samtidigt. De blev dock med tiden en självklar del av polisen och kvinnorna på stationerna var mer regel än undantag när titeln polissyster fasades ut under 50-talet.

De tre ovan nämnda polissystrarna var först i Sverige men inte i Europa, redan 1903 hade tyska Henriette Arendt anställts på liknade sätt i Stuttgart. Dessvärre fick inte Arendt samma positiva bemötande som de svenska kvinnorna, något hon skrev om i sina memoarer. Även i USA fanns kvinnor anställda inom polisen och innan konceptet infördes i Stockholm reste Erica Ström dit på studieresa. Hennes upplevelser och intryck från den amerikanska polisen var till ovärderlig hjälp för Stockholmspolisen vid uppstarten 1908 och Ström själv anställdes på Jakobs polisstation men bytte arbetsplats vid några tillfällen under de tio år hon var polissyster.

Vad innebar det då att vara polissyster? De hade befogenhet att utöva en rad polisiära arbetsuppgifter men regelverket var tydligt utformat och de fick inte göra allt som de manliga kollegorna gjorde. Främst omhändertog polissystrarna kvinnor och barn och ägnade sig åt sociala frågor. De uppgifter den första generationens polissyster hade på sitt bord var:

• Kroppsvisitation av kvinnor.
• Bevakning av kvinnor eller barn som befann sig på stationen.
• Bistå med ledsagning av kvinnor till sjukhus för vård eller förlossning.
• Ta hand om hemlösa eller mindre bemedlade kvinnor och barn som sökte hjälp hos polisen.
• Övervaka och försöka förhindra tiggeri.

Utöver dessa uppgifter skulle de bistå med diverse sysslor som överordnad gav order om. 1930 utökades polissystrarnas befogenheter och de fick till exempel utföra husrannsakan och spaningsverksamhet. De kunde också förhöra kvinnor i sexualbrottsfrågor, både vittnen och målsäganden. Dokumentation och anmälningar av sexualbrott mot kvinnor föll också under polissystrarnas tjänst. Angående spaningsuppdrag är det värt att nämna att kvinnliga polisanställda 1931 befann sig civilklädda på NK i Stockholm för att övervaka kunderna och minska antalet stölder i butiken.

För att bli polissyster behövde vissa kriterier uppfyllas, någon formell polisutbildning för kvinnor fanns inte när kvinnorna släpptes in 1908. Först på 30-talet kom de första utbildningarna och inträde till statens polisskola skulle dröja till 50-talet. Däremot krävdes en normalskolekompetens från ett högre läroverk för att ansöka om en tjänst. En polissyster var också tvungen att antingen vara examinerad sjuksköterska eller utbildad fattigvårdsföreståndarinna. Halldin, Ström och Andersson var alla tre erfarna sjuksköterskor innan de klev in hos polisen 1908.

Under de decennier när befattningen polissyster fanns kom då och då motioner om att kvinnor borde få bli fullvärdiga poliser, men det avslogs fram till mitten av 50-talet. 1954 försvann titeln polissyster men kvinnorna var fortsatt anställda med samma arbetsuppgifter som tidigare utan titel. Året efter reste Stockholmspolisen till London på studiebesök, Londonpolisen hade nämligen flera hundra kvinnliga poliser. Svenskarna blev imponerade och 1957 började de första kvinnorna på polisskolan.