De jobbar i samma region, men i vilken vill de inte att vi berättar. Som kvinnor sticker de ut i insatsverksamheten i alla fall. De är bara en handfull och vill inte öka risken att bli identifierade. Det här är en av anledningarna till att de önskar att fler kvinnor sökte sig till insatsverksamheten.
– Över huvud taget behövs variationen. Sen behöver vi ju bli fler i verksamheten och om fler kvinnor sökte skulle vi få fler duktiga kollegor, säger Elin.
Åsa intygar nyttan med att ha en grupp bestående av olika typer som kan smälta in. Insatserna som görs i deras region varierar. Insatsstyrkorna hanterar farliga ärenden men också särskilt komplicerade. Visst bryts det dörrar och stormas in med tungväst. Men det kan också handla om att behöva smyga sig på obemärkt och överraska.
– En gång när vi var i en liten by där alla kände alla ville vi inte dra uppmärksamhet till oss. Så jag och en kollega gick hand i hand. Som att vi var ett par, berättar Åsa.
Det fungerade. Ingen gjorde någon särskild notis om dem.
En annan gång behövde ta sig in till en man som var aktuell i ett ärende som rörde sexuella övergrepp mot barn på nätet, utan att han skulle hinna reagera och förstöra bevis. Den gången tror Åsa att det var avgörande att det var hon som ringde på dörren.
– När han kollade ut var det ju liksom bara en vanlig kvinna som stod där utanför. Hade vi stormat in hade han kanske hunnit trycka på en knapp och allt var borta.
När Elin och Åsa berättar hur de blev insatsoperatörer upptäcker de att deras berättelser nästan är komiskt lika.
– Jag var i en annan region förut där jag jobbade på IGV. När jag träffade kollegorna på regionala insatsstyrkan tyckte jag de var så proffsiga och trevliga. Aldrig bröligt eller så. Ingen prestige. Då tänkte jag att dem vill jag jobba med, säger Elin.
Hon blev som så många andra polis utifrån att vilja vara där det händer.
– Jag vill ha ett jobb där jag känner att det jag gör spelar roll.
När hon senare bytte region dök det upp en tjänst. Någon uppmuntrade henne att söka och saken var klar. Åsa beskriver en liknande upplevelse.
– Jag har liksom aldrig tänkt att jag vill bli insatspolis. Men när jag jobbade på grova brott hade vi ett ärende ihop med insatsstyrkan och de var så himla trevliga och proffsiga. Jag ville vara en del av det.
De beskriver båda en arbetsmiljö där man hjälper varandra och arbetar aktivt med kulturen i gruppen.
– Jag tror vår utbildningsmiljö är helt central för det här. Vi jobbar mycket med både personlig utveckling och grupputveckling, säger Elin.
Tilliten till kollegorna är central i uppdraget menar de.
– På IGV kan du klara av en situation själv och är på sätt och vis ganska självständig. Men här måste man släppa kontrollen ibland och ha förtroende för varandra.
Utöver den starka sammanhållningen menar hon också att man är noga med hur man beter sig mot kollegor utanför gruppen. Kanske blir det lite extra viktigt för att förebygga mytbildning.
– Om vi går in i matsalen är vi noga med att hälsa, sprida ut oss på olika bord och så, säger Elin.
Ingen av dem hade en tanke på att det skulle vara svårare att bli insatspolis för att de var kvinnor. De vet inte heller riktigt vad det beror på att så få kvinnor söker sig till insatsverksamheten.
Att fystesterna skulle vara för tuffa tror de inte.
– Visst, vi som jobbar med det här är väl tjejer som gillar att träna, men vi är ju inga supermän. De där testerna innehåller också en massa andra saker som man kan vara bra på. Som problemlösning, att kunna jobba i grupp. Men kanske framför allt hur benägen man är att lära, för man förväntas ju inte vara färdig från början.
Kanske är det här kvinnor bromsas resonerar de. För att kvinnor ställer högre krav på sig själva generellt innan de antar en utmaning.
– Sen vet ju vi bara hur kulturen är i den insatsverksamhet vi varit i. Andra får stå för hur det är i deras regioner, säger Åsa.
Men vad är det då som gör att just Elin och Åsa sökte med en sådan självklarhet?
– Jag är nog en sådan som gillar att försätta mig i situationer som är lite obekväma.
Hon berättar att hon tävlat i crossfit och egentligen inte alls var bekväm med miljön.
– Massa publik och stressad stämning. Och samtidigt går jag i gång på det på något sätt.
Ingen av dem känner dock att de skulle vilja ta sig vidare till NI.
Elin menar att det nog skulle kräva en typ av satsning som hon kanske inte är motiverad att göra. Både på fysdelen och vissa taktiska delar då kraven är högre för att antas till NI. Och båda tycker att det jobb de har i regionen är så pass omväxlande och spännande att de knappt funderat på det.
– Men visst, det är ju lite som landslaget, säger Elin.
Att få fler kvinnor till insatsverksamheten tycks vara ett uttalat mål. I början var syftet med nätverket för kvinnor i insatsverksamheten kanske främst att kunna ställa krav på utrustning.
– Men nu tycker jag att vi får damstorlekar i upphandlingarna och så, säger Elin.
Däremot har Elin och Åsa en del input att komma med om man menar allvar med att få in fler kvinnor. Kanske pröva något annat än det som hittills haft begränsad framgång. Det kanske säger något att både Åsa och Elin sökte sig till verksamheten efter att de hängt lite med representanter för den.
– Jag hade nog aldrig gått på en informationsträff som anordnades av myndigheten. Det där med att ta en kaffe med någon som faktiskt jobbar med det här tror jag hade funkat bättre, säger Åsa.
Insatspoliser
Det finns cirka 400 insatspoliser i Sverige
fördelade på:
→ nationell förmåga (Nationella insatsstyrkan)
→ förstärkt regional förmåga (i Stockholm, Väst och Syd)
→ regional förmåga (Region Nord, Region Mitt, Region Öst och Region Bergslagen)
Insatspoliserna är mer utbildade i taktiska principer och metoder jämfört med ingripandepoliser i yttre tjänst.
