Den tredje mars 2014 gjorde jag min första dag på Polistidningen. Det var en turbulent tid, månader före den stora omorganisationen. Den kommande sammanslagningen av polismyndigheterna präglade till stor del vår bevakning. Men det fanns också andra berättelser.
Samma vår intervjuade jag Rickard på ett snålblåsigt trädäck i Västra Hamnen i Malmö. Han berättade om hur han kände sig halv. Efter att ha gått igenom tuffa saker privat hade han hamnat i en riktigt obehaglig situation på jobbet och senare kommit att drabbas av PTSD. Han berättade hur hans träning, som var så viktig för honom, gav honom ångestpåslag. Och om hur han kände sig övergiven av arbetsgivaren i sina försök att bli hel igen. Han kämpade där på bryggan med att sätta ord på allt. Kisade mot det vita vårljuset. På insidan var det mörkt.
Rickard ville berätta för att hjälpa andra. Någon där ute som hade upplevt något liknande och gick runt och var halv kanske skulle känna sig mindre ensam. Han gav mig en fin introduktion till vad polislivet kan vara. Hur det känns att frukta för sitt liv och att skjuta en annan människa. Men också allt det vardagliga. Som att uppleva stödet från kollegorna, eller bristen på detsamma från en chef. Tack Rickard, om du läser detta.
Sedan dess har jag mött så många modiga. En del har likt Rickard öppnat upp för att få någon annan att känna sig lite mindre ensam. Att ge hopp eller inspiration. Andra har vågat larma om dålig arbetsmiljö, brister i upphandlingar eller osund chefskultur. Och på så vis skapat förutsättningar för förändring.
En del har haft modet att bjuda in mig i en helt vanlig odramatisk arbetsdag. Ibland har poliser nästan ursäktat sig för att det inte händer något. ”Vad ska du skriva om det här?” Men en bra berättelse behöver inte blod som sprutar. Den behöver däremot hjärtan som slår. Den lilla pulshöjningen när en känd småbuse dyker upp under patrulleringen i centrum. Rosiga kinder på kylslagna vinteruppdrag och gapflabb i fikarummet. Glädjeskuttet hjärtat tar när en ung människa på avvägar tycks ha hittat rätt. Tack alla för att jag har fått följa. Och för att ni på så sätt har delat med er till många.
En del av er hade nog helst inte pratat med mig alls. Er jag sökt när ni kanske gjort något fel. Eller för att få svar på obekväma frågor. För att avkräva ansvar. Tack till er också. Hoppas ni inte tog det personligt. Det är mitt jobb.
Att bevaka polisers liv och yrke i elva år har satt sina spår. Som journalist vet jag knappt vem jag är om jag inte skriver om poliser. Det har varit otroliga år och jag har lärt mig massor. Också av mina duktiga kollegor på redaktionen. Ni som var här när jag kom och ni som är kvar när jag går. Det har tagit lång tid att känna att jag måste vidare för att fortsätta utvecklas, men nu är tiden kommen.
I början av maj kliver jag ut från Polistidningen och styr mot nya äventyr, nya möten och nya ämnen. Men poliserna kommer jag alltid hålla nära hjärtat. Jag hoppas verkligen att Polistidningen fortsätter vara ett forum för era röster. Och att ni vågar fortsätta berätta. För jag vet att det gör skillnad.
