Sett i retrospektiv har det också blivit lite av en tradition att vi lyckas skapa förändring endast för en bråkdel av dessa offer, trots en ofta god uppfattning om vem som kan misstänkas för gärningarna. Det är förstås ett underbetyg, särskilt som det ofta blir en polisiär angelägenhet först när våldet upplevs så svårt att man fruktar för sitt eller en anhörigs liv och att vi med rätt metod kan förhindra grövre, ibland dödligt, våld.

Bäst är vi om det finns en synlig skada och en delaktig målsägare, då är handläggningen ofta lika självklar som regn på midsommarafton. Betydligt svårare är det när dessa förutsättningar inte föreligger, det vill säga i majoriteten av fallen. Det är svåra fall, det medger jag. Jag har själv ägnat snart 20 år till fenomenet och försöker fortfarande förstå vad som fungerar. Men låt mig delge några av mina fynd.

Vi utgår från en vanligt förekommande våldsmekanism, strypningsvåld. En mycket vanlig företeelse i sammanhanget vars förekomst uppskattas öka risken för senare mord cirka sju gånger, ännu mer om det föreligger en samtidig konflikt rörande separation eller barn. Ett livsfarligt våld som sällan lämnar synliga ”tecken på strid eller våld” och där förståelsen för allvarhetsgraden sannolikt är låg. Skillnaden mellan död, omedelbart eller något dygn senare när den invärtes svullnaden tilltagit, och inte en synlig skråma alls kan vara tio sekunders blockering av en luftstrupe med ett tryck motsvarande det som används för att avfyra vårt tjänstevapen.