”Det har gjorts ambitiösa utvärderingar, man har ställt rätt frågor och kommit med bra förslag men det har inte hänt så mycket.” Det är Gunnar Karlsons ord, mannen som utrett vad som gick fel under påskupploppen och kommit med förslag till förbättringar. Men han kan konstatera att flera av hans förslag redan lagts fram efter utvärderingar av tidigare upplopp, till exempel i Husby 2013, Rinkeby 2017 samt Malmö och Stockholm 2020. Det är inte första gången som de förslag till förbättringar som läggs fram redan har lagts fram. Men att det inte hänt så mycket.
Det spelar ingen roll hur ambitiösa utvärderingar som produceras om det ändå inte händer något. Det får mig att undra varför. Tar polisledningen inte åt sig? Till sig? Finns äkta självkritik eller är det myndigheten själv som står i vägen för sin egen utveckling? Hålls någon ansvarig? Får någon ansvar för att bristerna åtgärdas (på riktigt, inte genom att tillsätta en arbetsgrupp)? Ska alla utvärderingar, rapporter och utredningar som tillsätts bli något mer än en täckmantel för att ge sken av en polisledning som tar problem på allvar. Och faktiskt leda till något bra för poliserna på golvet. Då behöver de frågorna ett svar.
Jag säger inte att detta är unikt för Polisen utan kanske snarare ett samhällsfenomen. Vi ringar in problem, men tar inte itu med dem. Vi ställer diagnoser, men är sämre på behandlingen. I stället skyller vi ifrån oss som barn efter bråk. Det var inte mitt fel. Att konstatera ett problem är lättare, att göra något åt det är svårare. Är den oförmågan i själva verket en rädsla för att ta ansvar för resultatet?
Jag kan inte undgå att tänka på kontrasten till det ansvar den enskilda polisen har och tar i vardagen. Det räcker med att man glömmer vapnet på en toa innanför skalskyddet för att få en varning. Vem ska lära sig i den lärande organisationen?
