Födelsedagen firar han på äldreboendet i Angered med sina bröder och svägerskor som kommit dit från Småland, hans dotter och tre barnbarn.
Det var Olles dotter Viveca Henell som hörde av sig till Polistidningen. Hon tycker att Olle har en hel del minnen från åren som polis i Göteborg 1950 – 1968 att berätta om. Hans långtidsminne är det inget fel på. Korttidsminnet kan dock svika ibland.
Olle, som då hette Johansson, jobbade som minör inom det militära när han som 28-åring gick från grönt till blått.
– Jag ansåg väl då, och fick väl rätt, att polisen var ett strå vassare. Kanske inte mer betalt, men polisen var lite mer socialt hållen. Och hade lite mer omväxlande verksamhet kanske, säger Olle när vi pratas vid över telefon, med Viveca som uppbackning.
Han började poliskarriären som fjärdingsman* i Lönneberga. Det hela var lite av en tillfällighet. Han var i den småländska hembygden på semester när han såg att de sökte en fjärdingsman, och skickade in en ansökan.
Efter ett år i Lönneberga började han polisskolan och jobb i Göteborg. Första minnet är från Surteraset, ett stort jordskred norr om Göteborg 1950. Olles uppdrag var att gå och passa så ingen gjorde inbrott eller stal från de övergivna husen.
– Husen låg huller om buller. Jag gick på både gavlar och tak. Det var en upplevelse och spännande naturligtvis, hela rasmomentet. Och i och med att polisen skötte bevakningen blev det lugnt.
Åren i Göteborg bestod till en början nästan uteslutande av fotpatrullering. Senare började Olle på utredningsverksamheten med trafikbrott.
– Det var lite av varje. Många otäcka minnen. Kollision och barnskador var otäckt.
Olle var en stark polis. Han var aktiv inom polisidrotten, som dragkampare, och var den som stod längst fram i laget. De tävlade både i Sverige och internationellt.
– Vi sopade rent på den tiden.
I dag hänger medaljerna, tillsammans med foton på de mycket högt älskade barnbarnen, i hans lägenhet på äldreboendet.
Efter 18 år kände Olle sig färdig som polis och började jobba med trafikfrågor i kommunen. Det som fick honom att lämna kåren var främst allmänhetens syn på den.
– Framför allt ungdomsgängen kunde gå mycket illa åt polisen med glåpord. De hade ingen respekt. Vad man än gjorde var det fel från allmänhetens sida. Det är det väl i dag också. Polisen har ögonen på sig på ett speciellt sätt.
Något han ändå tycker blivit bättre för dagens poliser är utrustningen, bilarna och att de ska vara minst två när de jobbar.
– Jag fick gå de där skumma gatorna ensam, säger han.
Han kommer väl ihåg när han patrullerade på Fjärde långgatan en kväll. Där Fjärde långgatan möter Andra långgatan såg han ett gäng arbetare från Masthuggshamnen. Han kallade dem sjöbusar. När de såg honom minns han att de sa ”nu ska vi ta den jäveln”.
– Jag backade upp i en dörrnisch och drog sabeln. Det var respektingivande kan jag säga dig, de kom inte så nära.
Dagens utveckling med gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar ser han på med bedrövelse och har svårt att säga vad han skulle göra om han vore polis i dag.
– Men kanske har jag något gott råd att ge. Att inte backa undan och krypa under täcket, det går inte. Det är en svår uppgift att balansera rätt, men man får ha en viss pondus och bestämdhet. Sätta gränser.
* Förr kallades en polis som arbetade på landsbygden för fjärdingsman.
