Huvudförhandlingen i Arbetsdomstolens flera hundra år gamla, palatsliknande lokaler har precis avslutats. I en och en halv dag har Polisförbundets jurister lagt fram argument för att avskedandet av Max Forsström saknade proportioner, och att domstolen behöver väga in alla omständigheter kring slagningarna han gjorde.
Polismyndigheten å andra sidan menar att Max åsidosatt sina åtaganden och att hans agerande varit förtroendeskadligt för myndigheten.
Så vad var det som hände?
På kvällen den 18 mars 2022 rånades Max Forsströms son på sin specialanpassade bil på en parkering i Gävle. Innan han blev utsliten ur bilen av en delvis maskerad man, hade mannen ropat sonens namn, sökt honom bland flera andra ungdomar. När han fann honom tog han och ytterligare två personer bilen och körde därifrån. Kvar på marken låg sonen, som på grund av en progressiv muskelsjukdom inte längre tar sig fram på egen hand.
Morgonen efter händelsen gjorde Max slagningar på gärningsmännen, som visade sig vara inblandade i grov organiserad brottslighet. Senare på kvällen gjorde han fler slagningar. Enligt Max gjorde han det för att han kände en oro för att sonen drabbats på grund av sin pappas yrke, och att familjen skulle kunna vara i fara.
Arbetsgivarsidan hävdar att Max försökt påverka utredningen, men det var slagningarna som kostade honom jobbet, efter att hovrätten dömt honom för fyra fall av dataintrång. Det framgår av det skriftliga besked Max begärde efter han avskedades.
Nu, fyra år efter händelsen, ska frågan slutgiltigt avgöras – var det rätt eller fel att skilja Max från sin tjänst.
– Det här har varit ett slutdatum på en lång och omtumlande process. För mig och min familj har den här förhandlingen varit den sista möjligheten att själva försöka tydliggöra vad som hänt, förklara omständigheterna och visa varför jag agerade som jag gjorde.
Vad är din känsla efter förhandlingen?
– Efteråt kommer förstås tvivlen. Inte kring varför jag agerade som jag gjorde, utan kring om jag lyckades förmedla situationen och omständigheterna tillräckligt tydligt. Man går igenom frågor och svar i huvudet: Förstod de mig rätt? Var jag tydlig nog? Jag har försökt beskriva situationen så ärligt, tydligt och nyanserat som möjligt. Jag tror inte att jag kan förmedla den på något annat sätt än det jag gjort.
Kan du känna att det är skönt med ett avslut, oavsett utgång?
– Det har tagit fyra år, nästan en femtedel av mitt yrkesliv. Under stora delar av den tiden arbetade jag fortfarande som polis, och då blev jobbet, uppdragen och kollegorna en viktig källa till kraft. Samtidigt är en sådan här process enormt själsdränerande. Det krävs mycket för att inte låta bitterheten ta över, särskilt när ovissheten pågår så länge.
Vad har varit jobbigast?
– Det är nog känslan av ensamhet. Den har varit tydlig genom stora delar av processen, det är inget jag kan bortse från. Samtidigt har jag förståelse för att sådana här situationer påverkar människor runt omkring. När det blir svårt kan det uppstå en osäkerhet kring hur man ska agera eller vad man vågar säga.
– Jag har arbetat som polis i 25 år, i samma region och på samma ort. När beslut fattas långt bort förändras ofta relationerna nära. Människor som tidigare varit en del av vardagen blev mer försiktiga och avvaktande. Jag har förståelse för det, men känslan av ensamhet blev ändå påtaglig.
Den 17 juni faller domen i AD.
– I ärlighetens namn vet jag inte hur jag skulle agera om jag får rätt. Jag varken kan eller vill spekulera i det nu eftersom det kan skapa falska förhoppningar och svåra tankar. När domen kommer får jag och min familj ta ställning till den verklighet som finns då.