Maja Skepp: Vi är samhällets svar på det onda

Vi har behövt poliser lika länge som vi har haft civilisation. I alla samhällen har det funnits utsedda personer eller grupper som ansvarat för upprätthållandet av lag och ordning. Att det finns poliser som svarar på larm från allmänheten är alltså en uråldrig och naturlig del av samhället.

Allting hänger på att det alltid finns män och kvinnor som är villiga att räcka upp han den och säga ”skicka mig” när någon kallar på polis.

Själva fundamentet i Polisen är ingripandeverksamheten, och oavsett trender så kommer ingripandeverksamhetens främsta uppgift alltid vara att åka på larm.

Som nyexaminerad polisassistent trodde jag att jag förstod vad det handlade om att vara just ingripandepolis. Jag var helt inställd på att jag automatiskt skulle hitta mig själv och min självklara plats på jorden. Jag trodde att det var en mänsklig instinkt att vara polis, något som redan finns i ens fibrer. Och när det inte gjorde det trodde jag att lösningen var att bli hårdare.

De första åren som polis gjorde att nästan allt det mjuka i mig försvann, och det började med mitt första dödsbud. Jag hade aldrig hört eller sett någon så förtvivlat be att vi skulle stanna kvar. Min äldre kollega förklarade att det inte var vårt jobb och startade bilen. Det var jag som var för känslig och som tänkte för mycket. Jag trodde då att det var min själ som behövde stängas in bakom västen om jag ville ha en karriär i yttre tjänst.

På ett sätt var det inte fel. Det gör ont ibland att vara ingripandepolis, och det ska göra ont att träffa en ingripandepolis om man försöker göra oss eller någon annan illa. Att vara polis innebär att vara samhällets svar på det onda. Det är vi som är konsekvensen. Det måste kunna vara våldsamt. För mycket empati kan bli farligt vid fel tillfälle.

Långt efter jag har skickat min sista status 19 kommer jag ändå att drömma om den tid när jag räckte upp handen och sa ”skicka mig”.

Det var först när jag lärde mig att en riktig ingripandepolis behöver vara både empatisk och hård som jag förstod att flera saker kan vara sanna samtidigt. Vi ska kunna bruka våld. Och vi ska kunna möta människor i sorg.

Varför? Det är nästan en för intim fråga att svara på. Det kan liknas vid ett mänskligt behov. För när det är bra, när ärendet man väntat på kommer, sköljer det över som en tsunami av anspänning och lämnar en skarp och fullständigt närvarande känsla i kroppen.

Att få en insats med ett löfte om att få möta döden ansikte mot ansikte och sen faktiskt få göra det. Det som får en att luta sig framåt i sätet och fälla ner bygeln på hölstret. Ingenting annat i världen existerar. Adrenalinpåslaget blir ett paradis och inget annat går att jämföra. Vi jagar det, vi söker det, vi kryssar lugnt i vattnet tills vi känner blod smak. Den som inte känt det själv kommer aldrig att förstå fullt ut.

Vi betalar för vårt paradis med kropp och bepansrad själ och ber ändå om mer. Och långt efter jag har skickat min sista status 19 kommer jag ändå att drömma om den tid när jag räckte upp handen och sa ”skicka mig”.

Tänk vilken ynnest för Polismyndigheten att ha personal som ser på sitt yrke som ett mänskligt behov, och som accepterar i stort sett alla förhållanden bara för att få chansen att bära en uniform.

Vad är det värt?