Debatten om polisrekrytering och kuggade aspiranter fortsätter. IGV-polisen i Region Mitt beskriver i sin replik den ”klump i magen” en instruktör känner när en aspirant inte når ända fram, och hur man försöker stötta, ge återkoppling och skapa situationer för att aspiranten ska utvecklas. Det är en bild av hur det ska vara. Många av oss – både de som kuggats och de som godkänts men valt att stänga dörren till en traumatisk aspiranttid – delar en helt annan bild.
Vi som har varit i samma situation har upplevt instruktörer som har bemött en kämpande aspirant med suckar och ögonrullningar, eller hånfullt avfärdat pliktfrågor med kommentarer som att ”protokoll om avlägsnande skriver vi inte”. Min egen instruktör fällde kommentaren att hen ville skjuta någon, gick ständigt över gränsen för våldsanvändning och utsatte alla inblandade för fara, när det fanns helt andra sätt att hantera situationen.
Det ställs högre krav på äldre aspiranter enbart på grund av deras ålder.
En professionell instruktör inleder inte heller en relation med en aspirant i direkt anslutning till godkännandet – det väcker berättigade frågor kring gränsdragning och objektivitet. Därtill finns en utbredd attityd där yngre aspiranter föredras för att de anses mer ”formbara”, medan det ställs högre krav på äldre aspiranter enbart på grund av deras ålder. Jag har även nåtts av flera vittnesmål om handledare och huvudinstruktörer som bett hjälpinstruktörer att dokumentera så många fel de kan hitta hos aspiranten för att säkerställa att aspiranten inte godkänns.
Helt avgörande att det finns en oberoende part som genomlyser bedömningarna när oklarheter uppstår, i stället för att enskilda individer utgör både domare och jury.
Verkligheten är att många instruktörer saknar både pedagogisk utbildning och den personliga lämplighet som uppdraget kräver. När Polismyndigheten lägger ett så stort ansvar på enskilda individer utan rätt förutsättningar blir aspiranttiden ett osäkert lotteri. Handledare och instruktörer är också människor som kan genomgå egna kriser eller ha bristande professionell distans. När gränserna suddas ut och aspiranten hamnar i en privat beroendeställning upphör den sakliga utvärderingen. Just därför är det helt avgörande att det finns en oberoende part som genomlyser bedömningarna när oklarheter uppstår, i stället för att enskilda individer utgör både domare och jury.
IGV-polisen i Region Mitt lyfter även fram situationen där en aspirant fryser inför en barrikaderad och psykiskt sjuk person – ett reellt och allvarligt scenario i polisvardagen. Men att antyda att det är sådana extremsituationer som ligger bakom alla kuggningarna ger en missvisande bild. Hen framhåller även att en aspirant kan vara kompetent inom ett område men ha brister inom ett annat, och att styrkor inte automatiskt kan väga upp för allvarliga brister. Det finns en sanning i det om vi talar om allvarliga brister, men jag talar inte om allvarliga brister. I ett system som bygger på enskilda instruktörers godtycke passerar vissa aspiranters brister under radarn för att relationen är god eller för att instruktören har överseende. Vissa aspiranter ges helt enkelt bättre förutsättningar och mer stöd för att arbeta bort sina brister, medan andra granskas under lupp där varje brist förstoras.
Jag fick ofta höra att ”passet har varit bra men att det inte har varit tillräckligt prövande” vilket skapade en inre stress då jag omöjligen kunde styra över larmingången.
I mitt eget slutbedömningsunderlag var jag godkänd på samtliga bedömningspunkter utom just ”initiativförmåga”. Min handledare konstaterade att det saknades underlag för att sätta annat betyg än huvudinstruktören, trots att hjälpinstruktörer uppvisat en varierad bild. På skalan för initiativförmåga nådde jag 13 av 15. Slutbedömningen handlade inte om bristande säkerhet eller olämplighet i fält. Jag fick ofta höra att ”passet har varit bra men att det inte har varit tillräckligt prövande” vilket skapade en inre stress då jag omöjligen kunde styra över larmingången. Vissa initiativ som jag tog gick obemärkt förbi eller viftades bort för att de saknade yttre dramatik. Att underkänna en aspirant på punkten initiativförmåga riskerar att bli ett rättsosäkert verktyg, där ett par enskilda exempel räcker för att fälla avgörandet.
Att kräva perfektion från dag ett haltar dessutom i en myndighet där nyexaminerade poliser ofta placeras direkt på utredning i ett år, eller där kontorspoliser kallas ut på större insatser utan färsk fältvana. De ställs inför samma utmaningar som en aspirant – men deras grundläggande lämplighet ifrågasätts inte för det.
IGV-uppdraget är en central del av polisens kärnverksamhet och det är självklart att aspiranten ska klara av det. Det som förvånar mig är dock hur tvärsäkra vissa debattörer och kommentatorer är på att bristerna alltid ligger hos aspiranten. Det vittnar om en dömande kultur som missar de verkliga problemen.
Ge aspiranter rätt förutsättningar, en trygg arbetsmiljö och en pedagogisk handledning i fält
Jag gjorde inte ett dåligt jobb under min aspiranttid. Det fanns moment där jag var svagare, men det handlade inte om saker jag inte kunde lära mig. Bristen på bekräftelse att man faktiskt gjorde något bra under arbetspassen gjorde det svårare att våga ta för sig. Det kändes som att jag ständigt hade en dömande blick på mig, och jag fick avväga varje initiativ som jag tog, då det kunde ligga mig till last om det inte blev perfekt.
Gällande förslaget om höjda antagningskrav till Polisutbildningen, som ofta lyfts i denna debatt, löser ett skärpt begåvningstest inte grundproblemet – särskilt då den typen av tester går att öva upp och säger lite om en persons faktiska lämplighet. Vill man locka hög kompetens krävs bra löner och arbetsvillkor, inte bara en högre teoretisk tröskel. Det som faktiskt skapar skickliga poliser är kvaliteten under utbildningen: en god kultur, bra praktik och trygg handledning. Fokus borde ligga där.
IGV-polisen i Region Mitt avslutar med att fråga hur vi säkerställer att de som godkänns är redo. Svaret handlar om att ge aspiranter rätt förutsättningar, en trygg arbetsmiljö och en pedagogisk handledning i fält. Det handlar om att bygga upp och ta tillvara framtida kollegor i stället för att bryta ner dem – och i slutändan om att skapa en aspirantutbildning som faktiskt är rättssäker. För som systemet fungerar i dag är det tyvärr inte det.
Tidigare polisaspirant med civil erfarenhet inom myndigheten, både före och efter aspirantutbildningen