Annons

Annons

Tränar inför mötet med psyksjuka

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Att träffa personer som på olika sätt mår dåligt hör polisvardagen till. På polisutbildningen i Växjö tränas studenter av vårdpersonal från rättspsyk för att förbättra mötet mellan psykiskt sjuka och polisen.

– Närmare verkligheten än så här går inte att komma, säger kursansvarige Thomas Norbe.Att träffa personer som på olika sätt mår dåligt hör polisvardagen till. På polisutbildningen i Växjö tränas studenter av vårdpersonal från rättspsyk för att förbättra mötet mellan psykiskt sjuka och polisen.

– Närmare verkligheten än så här går inte att komma, säger kursansvarige Thomas Norbe.

– Ditt kukhuvud. Jag pratar inte med dig. Vad heter du? Vad heter bögen som är här för att döda mig?

Scenen är en spartanskt inredd övningslägenhet på polisutbildningen i Växjö. Slitna beige fåtöljer, en plastig soffa, några tomflaskor och en krukväxt i tyg. På golvet står Jimi Bah. I vanliga fall skötare på akutintaget på Sankt Sigfrids Sjukhus, SSS, Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, men för ögonblicket deltar han i ett rollspel med polisstudenterna. Han gestaltar en psykiskt sjuk man som är trött på livet.

– Jag ska dö idag. Ingen bryr sig om mig, ingen ser mig. Jag har ingen, fattar du. Ingen!

Hans ögon rullar uppspärrade med blänkande vitor.

– Säg inte emot mig. Jag är så lågt nere att pissmyrorna inte ser mig. Fattar du? Nu har jag tagit 200 tabletter. Jag är död inom två timmar. Nu ska jag lägga mig. Gå här ifrån.

Polisen måste styra samtalet

– Jaha, vad träffar ni på? undrar Stefan Klinthäll, psykiatrisjuksköterska på SSS och en av de två lärare som bedömer rollspelen när det är dags för återkoppling. Han berättar att Jimi gestaltade en borderline-diagnos.

­- Fråga er alltid: Vad är problemet? Vad har han för känslor? Vad har han för behov? Låt inte honom styra samtalet utan ställ frågor själva. Genom att prata får ni kontakt och bygger upp förtroende. Han vill bli sedd, hörd och bekräftad. Om ni bekräftar hans behov är det större chans att han följer med er.

Patric Grönberg, lärare på polisutbildningen, bedömer studenternas insats ur ett polisiärt perspektiv.

– Vi vill ge studenterna en förhandlingsmodell. Ett språk att möta olika situationer med. Om man lär sig att prata också i pressade lägen är mycket vunnit. Vet man inte vad man ska säga är det lättare att ta till våld.

Anpassa agerandet efter individen

För polisstudenterna är det en nervös dag. De blir bedömda av både lärare och andra elever på läktarna.

– Det bästa är nog att vara nollställd och inte ha för många förutfattade meningar konstaterar Mikael Bengtsson. Att hela tiden lyssna på vad figuranten säger, ställa frågor och anpassa sig. Sen är det förstås viktigt att inte låta sig provoceras.

Hans studiekamrat Erik Johansson fick ha en mer tillbakadragen roll i ett av rollspelen, eftersom personen de mötte hellre ville prata med Mikael.

– Det kändes lite konstigt. Jag gjorde ju inte så mycket. Men att stå tillbaka och hålla koll på läget är ju också en roll att spela. I det här läget fanns det inte så mycket att välja på.

Båda tycker att det är en nyttig övning som föder många tankar. Inte minst under stunden då man är åskådare på läktaren.

– Det är lättare att tänka klart när man ser allt uppifrån och fundera över hur de har tänkt och hur man själv skulle göra, säger Mikael Bengtsson. Ingenting är självklart.

Lämna inte kollegan ensam

Jimi Bah, som är en av de två figuranterna, har jobbat som skötare inom psykiatrin sedan 1975 och kan det mesta om olika sjukdomstillstånd.

– Jag tänker på en patient jag har mött och agerar på samma sätt. Sedan styr studenterna. Jag har sjukdomsbilden klar för mig, men anpassar mig efter hur de bemöter mig. Stiger de in utan att knacka och börjar snoka, så agerar jag efter det.

Ibland ger han studenterna en tuff match. Som när han är manisk, klär av sig brallorna, provocerar och trakasserar.

– Du är så snygg. Ska du suga kuk? Kom igen jag tänker inte sänka musiken förrän du suger. Fan, det är du och jag. Jimi far runt i lägenheten som en galning. Dansar till hög musik, sätter ett durkslag på huvudet. Tafsar på studenterna, snor deras mössor och även ett handfängsel. Villrådig går en av dem ut för att kalla på förstärkning.

– Din kollega är inträngd i ett hörn med en manisk kille framför sig. Är det läge att gå ut då? frågar Stefan Klinthäll efteråt.

– Det är bättre att ni gör misstagen här där vi kan ge er verktyg att rätta till dem, fortsätter han. Ni är här för att lära.

­- Tänk på att hålla avstånd, betonar Patric Grönberg. Ni kan krama om ett barn, en målsägare eller till och med en buse. Men låt aldrig någon som kan innebära en fara att komma nära er. Sätt upp handen och backa. Går han igång då får ni hantera den reaktionen, men det är ni som bestämmer avståndet.

Givande samarbete för bägge parter

Samarbetet mellan polisutbildningen vid Växjö Universitet och vårdpersonal på SSS har funnits i fyra år och har växt för varje år som gått. Johan Pyrell, vårdenhetschef på Rättspsykiatriska regionkliniken, var själv figurant när han studerade till sjuksköterska. Tillsammans med Thomas Norbe, lärare på polisutbildningen, har han utvecklat kursen Psykisk störning, som varar i tre veckor under tredje terminen. Nu får varje elev möta två olika personer i två rollspel vardera om 30 minuter. Dessutom får de vara åskådare till en tredje situation. Varje rollspel bedöms av dubbla lärarpar, en från psykiatrin och en från polisutbildningen.

– Vi har valt att satsa mycket på den här kursen, konstaterar Thomas Norbe. Studenterna efterfrågade fler övningar i sina kursutvärderingar. Vi funderade på hur vi skulle kunna tillgodose behovet och hittade den här modellen.

Han är mycket nöjd med hur samarbetet har utvecklats.

– Eftersom vi har så kompetenta figuranter får studenterna en väldigt bra övning. De möter inte vem som helst som spelar lite halvtokig, utan personer som vet vilka symtomen är och som kan agera utifrån hur de blir bemötta av studenterna. På det sättet kvalitetssäkrar vi kursen.

Att arbeta tillsammans med det närliggande sjukhuset ser han som en annan värdefull vinst.

– Vår lilla skola blir ingen sluten värld utan får input från en praktisk verksamhet. Det har också lett till att flera av polisstudenterna har blivit intresserade och jobbar extra inom psykiatrin.

Också vårdpersonalen tycker att de får mycket tillbaka av samarbetet. Dels ser de det som en insats att förbättra mötet mellan poliser och psykiskt sjuka. Dels har lärare från polisutbildningens kommit till dem och utbildat personalen i självskydd.

– När inte våra verktyg räcker till för ett verbalt bemötande, kan det uppstå situationer där vi behöver kunna försvara oss, säger Johan Pyrell. Poliserna har hjälpt oss med tekniker och grepp som gör att vi känner oss tryggare.

Carina Haglind Ahnstedt

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser