Ö-känd

Mats Kemi skulle aldrig vara med i Robinson igen – men han vill heller inte ha det ogjort.

Mats Kemi vet hur det är att sitta i filippinsk finka. Men han är ingen skurk. Fängslandet var TV4:s sätt att välkomna de manliga deltagarna till årets Robinson.

I sex veckor pågick inspelningarna i den Filippinska övärlden. Hur länge polisinspektör Mats Kemi hängde sig kvar i den självutlämnande dokusåpan får han förstås inte avslöja.

När vi träffas i september har sex av 13 avsnitt visats i tv-rutan. Mats, som är uppvuxen i Norrbotten, är med sina 52 år äldst av deltagarna. Han har allt mer tonat fram som en trygg ledargestalt som regerar i tävling efter tävling, utan att skapa konflikter.
– Det är nästan en för bra bild de målar upp, säger han fundersamt.
Mats Kemi framhåller att Robinson är ett spel och att man därför beter sig på ett annat sätt än i verkliga livet. Redan första dagen ingick han en pakt med två av de andra deltagarna, Ola Ahlgren och Fredrik Sämsgård. Hela tiden peppade de varandra med att det är en på tusen som väljs ut till programmet.

De fruktade ö-råden, där någon ska röstas ut, beskriver han som jobbiga, eftersom de är långdragna historier. Det som klipps ihop till några minuters tv tar i själva verket över två timmar att spela in.
– Man sitter på små pallar. Det är jätteobekvämt och om det har regnat är dynorna dyngblöta.
Det sociala spelet roar honom annars och det är något han tycker att han behärskar väl.
– Tänk om man kunde rösta ut jobbiga kollegor eller chefer i ett ö-råd? säger Mats och skrattar.
Men för egen del tycker han att han alltid haft tur med arbetskompisar och gruppchefer.
Själv skyr han egentligen ledarrollen, som han fick axla i Robinson – chefsjobb har aldrig lockat.
– Jag vill inte bestämma över andra. Däremot tycker jag att det är jätteskönt att bestämma över mig själv och gå min egen väg, säger han.

Mats Kemi verkar väldigt mån om att göra bra ifrån sig. Han är mycket målinriktad – en egenskap som blev extra triggad när han var på utredningsroteln på Citypolisen i Stockholm.
– Jag gillar det här med att prestera, det blir nästan maniskt. Där satte man en pinne i almanackan för varje avklarad utredning. Jag stängde dörren och var inte så sällskaplig med kollegorna. Ibland jobbade jag även på helgerna, berättar han.
Men merjobbet ledde varken till högre lön eller andra förmåner. Mats Kemi tjänade betydligt bättre när han var taxichaufför än som polis.
– Det enda som händer om du jobbar på och gör många utredningar är att du får ännu fler utredningar. Visst är det ett intressant jobb, men man vill ju få lön för mödan, säger han.

Det kändes till slut mest stressigt att hålla upp till 40-50 ärenden i luften. En kollega tipsade om arbetsrotation och det var så Mats Kemi hamnade på sitt nuvarande jobb, på Norrmalmspolisens handräckning.
– Ofta är det landstinget som vill att vi hämtar någon som kanske har slutat att ta sin medicin. Då kör vi dem till psykakuten för bedömning, berättar han.
Att transportera missbrukare till vårdhem är ett annat vanligt inslag i Mats polisvardag. Arbetet utförs i civila kläder och omålade bilar.
– En enskild handräckning kan ta en hel dag, arbetet är svårt att mäta med statistik. Vi jobbar med trasiga människor. Det är händelserikt, men inte sekundoperativt. När man gjort sin tid med blåljus och sirener är det en bra plats.

Tiden mellan handräckningarna ska Mats och hans kollegor ägna åt detektivarbete: att leta efter efterlysta. Men den absolut svåraste arbetsuppgiften är en annan.
– Att lämna dödsbud. Det är det jobbigaste man kan göra. Men jag tar aldrig med mig något hem. Det är jobb, that’s it. Jag vet ju inte om jag fyller och fyller en flaska och sedan blir utbränd, men det har inte känts så.

Mats Kemi snusar i vanliga fall, men trots tristessen tyckte han inte att avsaknaden av nikotin var något problem.
– Det är bristen på mat som uppfyller en. Även det här med sex är många nyfikna på, men det finns inte på världskartan. Hur det var för tjejerna vet jag ju inte, men för killar – det skulle inte ha fungerat även om Pamela Anderson låg helt naken på stranden.
Äventyret har satt sina spår på flera sätt. Mats Kemi tappar hår i stora sjok och fortfarande, tre månader efter hemkomsten, har han svårt att fokusera. Kroppen är också full av ärr från sår som inte ville läka där i fukten och värmen.

Han skulle aldrig vilja vara med i Robinson igen. Samtidigt vill han absolut inte ha det ogjort.
– Det är ju en otrolig erfarenhet och man lär känna nya människor som man aldrig annars hade träffat. Sedan gillade jag att ligga på natten och titta upp på de där stjärnorna.
Men Robinson började inte så lyckosamt för Mats. Han kom sist i killarnas första tävling: att slita av sig kläderna och springa naken.
– Jag blev helt paralyserad. Jag är ju uppvuxen i den Lutheranska andan med söndagsskola. Inte ens när jag är ensam hemma brukar jag gå naken, berättar han.
Vinnaren fick bland annat ett par badbyxor. Övriga började efter ett tag skyla sina ädlare delar med de blad och tygtrasor de lyckades uppbringa. Mats Kemi kedjades dessutom ihop med Ola Ahlgren, som kom näst sist i nakenloppet.
– Jag är helnöjd med det här straffet, för kommer man sist i en tävling ska man egentligen åka ut med buller och bång, sade Mats Kemi i programmet.

En tidig sorti hade nog varit väldigt snöplig för honom, som anmält sig till Robinson för att vinna. För han är en utpräglad tävlingsmänniska.
När det här skrivs laddar han som bäst för Lidingöloppet. Om allt går väl har han i och med det klarat av sin andra klassiker. Och det är inte bara i fysiska grenar han brukar ta för sig.
– Min familj hatar att spela spel med mig, för jag vinner i allting. När vi är uppe och jagar älg spelar vi När och Fjärran och då vinner jag nästan hela tiden. Brorsorna tycker alltid att jag får för lätta frågor, säger han.

Vem vet – kanske Mats Kemi når sitt mål i Robinson också?
När det här läses kan han förstås ha åkt ut. Men jag skulle bli minst sagt förvånad om norrlänningen på Norrmalmspolisen inte är kvar i leken den 10:e november, när sista programmet visas.