De hoppas på enat Blekinge

Blekinges tid som ett polisiärt uppdelat län kan vara över. Till årsskiftet ska rikspolischefen fatta beslut om en eventuell sammanslagning med nordöstra Skåne.

Blekinges tid som ett polisiärt uppdelat län kan vara över. Till årsskiftet ska rikspolischefen fatta beslut om en eventuell sammanslagning med nordöstra Skåne.

I Karlshamns polishus är ingenting som vanligt. Hittills har byggnaden saknat skalskydd, men nu är det dags och allmänheten hänvisas till andra stationer medan ombyggnadsarbetet pågår. Under Polistidningens besök passar dessutom en törstig man på att smita in i ett obevakat ögonblick, hitta en öl, sätta på bastun och ikläda sig en skyddsväst – rapporterar bland andra Aftonbladet. En polis i motionstagen avslöjar honom och i tidningen understryks att tjänstevapnen var inlåsta och oåtkomliga enligt alla regler.

Per Elmberg, som arbetar med brott i nära relationer, nämner att det har inträffat en del intermezzon också tidigare.
–  Inget allvarligare men handläggarna har råkat ut för otrevliga händelser då påstridiga personer har trängt sig in. Vi har också en trasig ruta sedan en fyllerist bestämde sig för att kasta en sten.

Elmberg är fackligt aktiv och sedan våren invald i styrelsen för förbundsområde sydvästra Götaland. Han berättar att det finns en stor trötthet på den nuvarande polisområdesuppdelningen bland medlemmarna.

Sedan omorganisationen har Blekinge varit delat i polisområdena Kalmar och Kronoberg. Något som enligt kritikerna bland annat har lett till långa transportvägar och svårigheter att samarbeta med länsstyrelser och åklagare.
– Nu finns det en ganska utbredd känsla av ”vad var det vi sa?” Vi förstod att de problem som vi har haft senaste tiden varit oundvikliga med tanke på områdesindelningen.

Per Elmberg pekar på en karta, E22 mot Kalmar och Öland är en given led för tusen och åter tusen semesterfirare från södra Sverige och kontinenten. Dessutom är den olycksdrabbade europavägen brottslingarnas första val.
– Jag tror att någon satt och räknade matematiskt på de kriminellas rörelsemönster och kom fram till att vi täcker bäst som det är nu.
Men samarbetet med andra aktörer inom de rättsvårdande myndigheterna blev lidande och praktiska följder för verksamheten ställde till problem.

Som exempel nämner Elmberg gruppen som han själv ingår i. Han har inte kontrollerat uppgiften men berättar att någon i polishuset ska ha räknat ut att gruppen under bara det senaste året har kört ett och ett halvt varv runt jorden.
– Nästan varje vecka är vi Lund, Ljungby eller Älmhult. Kanske tar det tre timmar att åka enkel resa för att genomföra ett förhör på tio minuter, och man vet ju aldrig om förhöret blir av.

Områdesindelningen resulterar inte bara i långa resvägar, utan också i fler transporter än tidigare. Om en person till exempel grips i Karlshamn och ska placeras i arresten måste han eller hon därefter köras de sex milen till arresten i Kristianstad. Blir det aktuellt med en häktning måste poliserna sedan lägga tid på att skjutsa de elva milen till tingsrätten i Karlskrona.
Per Elmberg påpekar också att det sociala sammanhanget kollegorna emellan delvis har gått förlorat.

– Tidigare kände alla varandra, länet är så litet. Men nu vet jag knappt vilka som jobbar i Ronneby, tre mil bort.

Vi går ut i trapphuset för fotografering. På väggen hänger ett porträtt från förra sekelskiftet och Per Elmberg berättar om mannen på bilden – Karlshamns kanske mest berömda polis – ”Köttbulla-Svensson” som egentligen hette Bernt Svensson. Skrönorna om honom är otaliga, men det är klarlagt att han tyckte om köttbullar, hade 52 i skonummer och vid ett tillfälle bötfällde sin egen hustru för att hon felparkerat sin cykel.
– Överhuvudtaget finns det mycket historia i det här huset som en gång i tiden var BB. En del äldre som jobbar här är födda i det och sådant har ju en speciell betydelse.

Som svar på frågan om han tror att det kan uppstå nya oförutsedda problem om förslaget om den nya områdesindelningen går igenom, nämner Per Elmberg lönerna. Han säger att det kan skilja åtskilliga tusenlappar mellan Karlshamn och det större Kristianstad.
– Och det svider i längden att jobba jämsides med samma saker men med helt olika betalning. Det gäller väl överallt, men jag måste ända säga att lönebiten är viktig.

Anton Scheid har arbetat i ingripandeverksamheten (IGV) i Karlshamn sedan 2012 och använder uttrycket ”att jobba i chefens anda” när han beskriver då och nu. När han började var IGV en länsresurs och de anställda kände varandra – på gott och ont.
– Chefen visste vad alla hade för styrkor och svagheter. Jag var inte alltid överens med honom angående arbetsrätt men det var skönt att veta vilken inriktning han tänkt sig. Hans åsikter om polisarbete färgade hela verksamheten.
– Nu är det så många chefer att det är svårt att förstå vilken anda som gäller. Vi har yttre befäl, gruppchefer, vakthavande befäl, inre befäl samt RLC som ska bestämma vad vi ska göra.

Tidigare upplevde Anton Scheid tryggheten att åka med samma partner, tillsammans utgjorde de en enhet.
– Man behövde knappt prata med varandra, vi visste ändå vad som gällde. Funkade det personlighetsmässigt var det kanon.
Men, inflikar han, det finns också nackdelar med för stor närhet. Dels nämner han gruppdynamiken, dels att den individuella utvecklingen i yrket kan bromsas upp.
– Risken är att gruppen blir för tight och inåtvänd med allt det kan innebära. Och åker man alltid med samma person har man snart lärt sig det mesta som den andre kan, men får ingen ny input och kommer inte vidare.

Men Anton Scheid tror inte att det blir som tidigare även om rikspolischefen bestämmer sig för att klubba igenom förslaget.
– Det var som om en mur byggdes upp och den medförde att informationen inom IGV upphörde och goda kollegor tappade varandra. Nu kanske vi får igång våra vanliga utsättningar. Men det går aldrig att vrida klockan tillbaka om vi inte får direktiv från högre ort som bestämmer att vi ska ändra arbetsrutinen.