Förra veckans i särklass mest lästa artikel var den om Peter.

Förra måndagen var första dagen på hans ”nya jobb”. När vi sms:ade samma förmiddag skrev han att det var som första dagen i skolan.

Han har avbrutit sin 75-procentiga föräldraledighet och tagit tjänstledigt som polis. Augusti ut ska han jobba som sjuksköterska på Stockholms sjukhem. Andra dagen på nya jobbet var han på covid-19-avdelningen. Han oroar sig inte över riskerna han utsätts för.

Peter blev sjuksköterska innan han kom in på polisutbildningen. Coronavirusets framfart fick honom att anmäla sig till region Stockholm. Peter säger att han vill vara där han gör mest nytta och skillnad, och att det just nu är inom vården.

Polis byter om till sjuksköterska. Från en samhällsbärande tjänst till en annan. Det är något väldigt fint över det.

Den tiden vi lever i nu gör oss påminda om livets skörhet. Livets förgänglighet.

Och så påsken mitt i allt. Jesus som dör och uppstår.

Utanför hör jag Hemglassbilen.

Vårsolen värmer och ger livslust. Fågelkvittret.

På trottoaren möter jag en grupp barn som går på rad, hand i hand, två och två, med orangea västar. De skrattar.

En kompis är kär. Hon har nästan dåligt samvete för lyckoruset.

Vi är många som inte får träffa nära och kära i påsk, och vi saknar dem.

I dag är det måndag, fast som en söndag.

Mina syskonbarn är inte påskkärringar, för ”det har Stefan Löfven sagt”.

Det är mycket som inte är som det brukar just nu. Samtidigt påminner de där tecknen på ljus om att vi inte ska lägga oss ner och ge upp.

Att det mitt i denna kris finns människor som inte kan göra sitt jobb på skyddsavstånd, men ändå står stadigt och bär upp. Det är oumbärligt. Men samma personer är också människor som behöver drägliga arbetsvillkor och bra lön för mödan. Inte bara styrkekramar.

Både poliser och vårdpersonal.

Och inte bara när det är kris och panik.

Ni är samhällsbärare 24/7.